Då var ännu en dag avklarad, jag måste fokusera så mycket på att "klara mig" att jag glömmer att leva här och nu.
Idag var en av dessa dagar då stressen tog över mig totalt.
Efter Historialektionen fick jag en panikångestattack..
Jag grät säkert i nästan en timme, jag klarade inte ens av att gå till Tyskan.
Det kanske har sina fördelar att visa för andra att jag inte alltid kan vara stark, ibland måste jag också få sitta och gråta i någons famn för att känna mig trygg.
Jag har en sån otrolig tur att ha fått så fina vänner som jag har nu på så kort tid.
Det har varit så mycket så sista tiden att jag bara struntat i vad jag känner och vad jag tycker.
Andra människor går före mig själv väldigt ofta.
Andra människor betyder väldigt mycket för mig, så mycket så jag själv knappt har någon betydelse.
Skolan är tuff just nu, det är mycket att göra men jag trivs i alla fall väldigt bra.
Saknar gamla lärare och klasskompisar mycket dock.
Dem finns alltid kvar i mitt hjärta, dem förtjänar sin plats där.
Okidoki.
I must quit now, see you!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar