Jag har sett mig själv som annorlunda i hela mitt liv, varför?
Jag har aldrig varit särskilt smart, jag är inte fantastisk och jag kommer troligtvis aldrig åstadkomma någonting i mitt liv för att bli ihågkommen när jag sedan dör.
Denna önskan om att vara speciell för att bli ihågkommen är ständig, jag kan inte vara normal om jag ska bli någonting.
Hur ska jag, en deprimerad tjej på 16 år, komma någonvart i livet utan rätt ambitioner och engagemang?
Igår hade jag en riktigt dålig dag.
Min pianolärare tyckte inte att stycket jag spelade var tillräckligt bra för att spela upp på redovisningen nästa vecka och jag blev såklart ganska förstörd av detta.
Jag rusade in i köket där min mentor satt tillsammans med några andra lärare.
- Min pianolärare vill inte att jag ska spela på redovisningen nästa vecka för att stycket låter förjävligt!
Jag sprang ut, uppriven satte jag mig på en bänk och grät.
Jag blev sedan tvungen att skicka in en kompis eftersom min mentor faktiskt inte verkade förstå hur hårt jag tog det.
Efter en stund kom hon gående med en kaffekopp i handen, fortfarande ganska omedveten om mitt tillstånd.
Hela jag skakade, tankegångarna var desamma som gårdagens.
"Snälla se hur sårbar jag är, se mig när jag ropar på hjälp."
Att ingen förstod var en väntad reaktion.
Jag saknar att vara förstådd.
Jag tror faktiskt att hittills har bara en person lyckats fundera ut hur jag tänker.
Ibland önskar jag att jag var som alla andra, bara puckad och oambitiös.
Jag är både puckad och ambitiös, det är inte en ultimat blandning vill jag påstå.
Känslan av tomhet och hopplöshet kvarstår såsom önskan att ha en famn att gråta i.
Hoppet att hitta någon att dela mina tankar med har minskat betydligt under den senaste tiden.
Mina tankegångar känns bara överdrivna och ointressanta för världen runtomkring mig.
Självkänslan är som bortblåst medan självföraktet fortsätter öka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar