Nu har jag börjat gå på svenskalektionerna igen.
Min mentor pratade till slut med min svenskalärare och det känns som att hon faktiskt är lite lungnare när hon är i min närhet eftersom jag är extremt stresskänslig.
Däremot märker jag att min närmsta kompis bara undviker mig mer och mer.
Jag tycker om henne jättemycket och jag tycker det är jättejobbigt att hon inte verkar vilja vara med mig.
Läraren som jag har störst förtroende för verkar också undvika mig.
Förut har hon kommit fram och frågat hur jag mått och se till att jag är okej.
Nu så verkar hon inte ens vilja möta min blick och hon hälsar inte ens på mig längre.
Det gör mig otroligt ledsen eftersom när jag har haft det som svårast har hon ALLTID funnits när alla andra har gett upp.
Jag förväntar mig inte att hon ska vara som en mamma men det skulle vara trevligt att inte få känslan av att hon hatar mig varje gång hon tittar på mig.
Jag vill verkligen ha någon att prata med.
Just nu har jag inte stöd någonstans.
Min psykiatriker skrattade åt mig när jag berättade om en sak som jag var otroligt ledsen för.
Känslan av att vara ensam i världen är förfärlig att leva med.
Jag kan inte vara jag utan att bli hatad och bortstött.
Är jag verkligen så annorlunda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar