Dagens depptankar

Vet inte vad det är med mig just nu, jag sover nästan hela dagarna, har ingen lust att gå upp, vill inte umgås med folk, vill bara gråta och vill inte ens gå ut ur huset.
Så var det innan jag fick veta att jag var deprimerad.
Hela livet känns onödigt.

Det är inte så jag bara vill dö men jag vill inte leva heller.
Hittade ett ordspråk som passar så himla bra, " Jag älskar att sova, När jag är vaken har mitt liv en tendens att kollapsa"

Just nu känns ingenting nödvändigt, ingenting känns kul längre.
Innan lovet när jag var i skolan så kändes allt bara värre, där är jag tvungen att låsas vara glad.
Jag bara lurar mig själv och alla omkring mig, jag ler men jag är inte glad, jag pratar om att jag mår bättre fast det inte är sant, jag försöker övertyga mig själv att det går bättre i skolan nu men det gör det inte och människorna som betyder väldigt mycket för mig verkar inte märka att jag finns.

Det känns förjävligt.
Min psykiatriker på Bup har jag inget förtroende för längre, hon verkar bara "bry" sig när andra är med, annars skrattar hon åt saker som jag säger, verkar tycka att jag överdriver allt och så fort jag mår lite sämre än vanligt så ska hon helt plötsligt öka medicindoserna.

Vad tror människor i allmänhet egentligen? Att bara för att jag tar några jävla happy pills varje dag så ska man lysa upp som en sol och bli en livsnjutare helt plötsligt?

Det fungerar inte så, jag tycker inte någon av dem här jävla medicinerna jag går på fungerar alls.

Jag är så trött på att omvärlden ständigt ska döma en, att man är tvungen att gå runt och le som en jävla idiot när man vet att man kommer gråta sig själv till sömns ändå.

Jag hatar det, jag hatar livet och jag hatar mig själv.

Ingen verkar förstå varför jag mår dåligt.

Det kan vara för att jag tycker att min mammas självmordsförsök var mitt fel,
För att jag fått jättedåliga betyg fastän jag kämpar för att orka med skolan,
För att jag kanske inte kommer in på gymnasiet,
För att mina närmaste vänner verkar glömt bort mig,
För att jag ständigt har känslan av att ingen tycker om mig,
För att jag hatar mig själv,
För att jag inte har något stöd längre,
För att jag känner mig värdelös och bortglömd,
För att min riktiga familj verkar må mycket bättre efter att jag flyttat därifrån,
För att min mamma och pappa inte tycker om mig,
För att pappa bara är elak så fort jag försöker säga vad jag tycker,
För att jag är olyckligt kär
eller kanske för att alla omkring mig mår mycket bättre utan mig?

Jag kan hålla på hela dagen men ändå verkar ingen se att det är mycket som får mig att må dåligt.

Kanske skulle den här världen må bättre utan mig?