Ett oälskat barn från första början.

Min mamma har väll inte direkt varit en sån bra mamma under min uppväxt.
Både min mamma och apan ( min biologiska far, tyvärr ) har varit alkoholister hela mitt liv.

När jag började skolan så tog det inte lång tid innan jag trakasserades av de andra eleverna.
Jag hade inga vänner och alla hatade mig, inte ens lärarna reagerade när de andra eleverna drog ner byxorna på mig framför deras ögon.
När jag var 7 år gammal så sa jag till min mamma: - Det är ingen som älskar mig, jag vill inte leva längre.

Vad gjorde hon åt det?
Sa att hon älskade mig? Gav hon mig en kram? Torkade hon mina tårar? Skällde hon på skolan?

Nej, hon vände ryggen till sin sjuåriga gråtande dotter som hade blivit mobbad i skolan.

Jag har hur många exempel som helst.
När jag var 14 år så satt jag inne på mitt rum och jag började skära på mina handleder med en sax.
Jag var så jävla ledsen, hela världen var emot mig.
Mamma kom in full i mitt rum och sa: -Men håller du på med det där nu igen? Du är så himla töntig!
Hon tog saxen ifrån mig och tittade med en berusad min in i mina ögon, sedan skrattade hon åt mig och vinglade därifrån.

Vad hon inte förstod var att den fysiska smärtan inte var någonting om man jämförde med den psykiska smärtan som hon orsakade.
Att förolämpa en fjortonåring som redan är helt förkrossad och har ett självskadebeteende gör inte saken bättre.

När jag var ca femton år gammal så berättade min väldigt berusade mamma att hon redan hade haft 3 aborter innan jag föddes. 3 stycken!?
 Pappa hade sagt att han inte ville ha några barn.
Vadå? Fjärde gången gillt eller?
Jag tror faktiskt inte att människor förändras så mycket, han ville inte ha barn då och han vill definitivt inte ha en femtonårig deprimerad dotter nu heller.

Min lillasyster är däremot guld värd.
Pappa kunde bara sitta och prata om hur stolt han var över min lillasyster för att hon hade varit duktig på ett prov.
Jag fick ett B på ett prov i tyska i 8:an, det var inte värt någonting, han bara tittade på mitt prov som om det var en dagisteckning.
Jag vill inte låta taskig mot min syrra på något sett, Jag älskar henne!
Jag tycker bara att det är fel av mina föräldrar att det är hon som är underbarnet och jag är det svarta fåret i familjen.

Svara får är precis lika vackra som de vita.

 Pessimisterna är lika vackra som optimisterna osv.

För handlar livet inte till stor del av acceptans?