Det var precis det här som var anledningen till att jag inte ville följa med till Ungern från första början.
Min socialsekreterare gav mig inget val, hon sa att jag skulle med till Ungern, punkt slut.
Jag försökte göra det bästa av situationen och försökte att se det som en chans att inse att det kanske inte var så förjävligt att flytta hem igen.
Det som jag fruktade var dock att jag skulle känna exakt som förut, att jag inte var någon värdefull familjemedlem.
Idag fick jag uppleva det igen.
Det har jag i för sig gjort under hela semestern men idag fick det vara nog.
Pappa har under hela semestern pratat om vilken ängel min syster är, det håller jag med om men i det här fallet har idioten faktiskt 2 döttrar.
Så har min pappa gjort så länge jag kan minnas, jag har känt mig nedvärderad och avundsjuk på min lillasyster i 16 år.
När jag var mindre blev jag lätt arg på henne eftersom det var hon som var pappas tjej.
Stackarn hade ju ingenting med det att göra, det är ju min pappa som gör fel som förälder.
Man kan ju tro att det räcker så men min mamma är också lite så.
Hon retas framför allt för saker som inte alls är roliga.
Idag stod jag och grät i ett stort köpcentrum i centrala Budapest bara för att hon hade sagt något.
Usch vad jag blir ledsen.
Jag saknar mina fosterföräldrar, dem behandlar mig i alla fall inte som skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar