Möte imorgon! :(

Hej hopp!
Jag kom hem ifrån Herräng igår och då skrev jag ett blogginlägg men allt försvann så jag orkade inte skriva en gång till igår. :(

I alla fall, det är möte med socialen imorgon och jag håller på att stressa ihjäl mig för det.
Det är asjobbigt.

Jag kommer sitta där med socialen och min familj och försöka förklara varför jag inte vill flytta hem igen.
Till min hjälp har jag ingen.. Det är jättesvårt att försöka sitta och prata när alla andra i rummet redan bestämt sig för något annat.

Min socialsekreterare vill att jag ska flytta hem igen, mina föräldrar, min lillasyster, troligtvis även min mormor och släkt m.m.
Det vill inte jag.

Som vanligt ligger jag alltid och övertänker allt på nätterna och kan därför nästan aldrig somna.
Igår kom jag fram till ännu en andledning varför jag inte vill flytta hem igen...
Jag är rädd..
Rädd för att mamma ska få ett återfall, för att det ska bli som förut, för att min familj kommer vilja att jag flyttar igen, för att jag ska känna mig övergiven m.m..
Det är så mycket som kan hända.

Det är också mycket som jag tror att jag vet kommer att hända.
( Som inte socialen verkar förstå. )

Jag är faktiskt fortfarande rädd för min pappa.

Bakom min fasad som kan verka mycket modigare än vad jag egentligen är så finns det en svag tjej som är livrädd.

Tänk om pappa inte har ändrats?

Allt jag vill ha och behöver just nu är stabillitet, jag vill känna mig säker.
Det gör jag hos min fosterfamilj men inte med min riktiga familj.
Jag vill bara ha en enda sak i mitt liv som jag vet är stabilt.

Jag har haft 5 olika socialsekreterare, en psykiatriker och en kurator men ändå har ingen av dem känts stabil. Jag hade bara tur att mamma blev förbannad på socialen så jag fick min gamla socialsekreterare tillbaka.
Nästan alla som jag har pratat med frågar om jag inte kan prata med min mamma.
Nej, det kan jag inte.
Så fort jag skulle må dåligt så mår hon bara sämre om jag berättar det för henne.

Det är dessutom inte en stabil människa att prata med.
Den 4:e December försökte hon att begå självmord, det gör mig fortfarande skitledsen ibland.
Tänk om hon hade lyckats?
Hon tog risken att aldrig få träffa sina barn igen, hur stabil är hon egentligen som förälder på en skala?

Just nu finns det ingen som jag kan lita på.

Hur bra känns det egentligen?