Träffat min fosterfamilj.

Ja, ni kanske fattar i och med rubriken?

Så himla kul att få träffa dem, jag har saknat så mycket så det inte ens går att beskriva. Känslan, den underbara känslan när det känns som det inte gått en dag sedan man sågs senast. Jag själv har varit så olycklig för att jag inte träffat dem men när man ses igen känns allt som förut. Såklart att jag önskar att jag fortfarande bodde med dem, antar att man inte kan få allt man vill i livet. Saknar det bara så mycket.  Det verkar så fel att göra det, alla jag sagt det till verkar inte förstå. Nu, medan jag skriver detta så sitter jag och kämpar för att hålla tårarna borta. Jag är så glad för att få ha träffat dem men samtidigt är jag ledsen för att dem inte egentligen är en del av mitt liv längre.

Det verkar kanske jättelöjligt att jag känner såhär? Eller? Är det onaturligt på något sätt att sakna en tillhörighet som man alltid önskat sig? Det en "normal" människa skulle kalla en familj, är det konstigt att vilja vara en del i en familj?

Bara för att jag har en mamma och en pappa betyder inte det automatiskt att man har en familj. Jag tycker att en familj är en grupp som håller samman av en anledning, av uppskattning, samhörighet eller till och med kärlek.

Min "familj" är inte ens en grupp, vi är splittrade individer som bara bråkar. Vi har inte mycket gemensamt och väljer att inte respektera varandra för det. Pappa är den som bestämmer enligt han själv, därför ska han alltid trycka ner alla andra. Om alla andra blivit nedsparkade så är han "herre på täppan." Jag är alltid den som desperat försökt att hålla allt samman, laga allt som alla andra förstört. Jag fokuserade så mycket på att hålla alla andra uppe så jag till slut tryckte ner mig själv. Så ska det väll inte vara?

Det går inte en dag utan att jag tänker på hur det hade varit om jag hade fötts i en riktig familj, befunnit mig i en situation där jag slapp vara hönsmamma och blivit uppfostrad utan föräldrar som var mer intresserade av flaskbotten än en själv. Jag hade troligtvis bara blivit en i mängden utan någon känsla för andra. Ofta undrar jag om jag inte hade jag föredragit det.

Nej, nu ska jag faktiskt sova. Alla dessa nätter då man ligger och tänker för mycket kan ju inte vara bra i längden. Ville egentligen bara veta om det är så fel att känna som jag gör. Ska jag vara ärlig vet jag inte längre.