Helt plötsligt vill jag bara krypa ner i min säng, gömma mig under täcket och gråta tills jag sjunker ner i madrassen. Sova i en djup sömn, hoppas att jag inte vaknar på ett bra tag. (Eller inte alls.) Jag visste att det här inte skulle fungera, om dem bara hade lyssnat på mig ifrån början. Allt skulle ju bli bra, det skulle bli annorlunda, jag skulle bli annorlunda. Istället så lever jag med exakt samma känsla som jag gjort i snart 17 år. Det enda som faktiskt är annorlunda är att det inte finns någon anledning att lyssna på mig längre. Alla har tröttnat på mina åsikter, det har ju blivit "bättre" enligt alla andra.
Ibland skulle jag bara önska att folk faktiskt skulle kunna lyssna på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar