Den här dagen gick mycket bättre än förväntat, jag hade en uppsatsskrivning imorse som jag är ganska nöjd med och sen hade jag också möte med psykologen. Det var så skönt att ha det mötet, vissa saker har jag hållt inne alldeles för länge. Hon sa faktiskt att hon tyckte att nätverksmötet var en besvikelse, hon tyckte min socialsekreterare var ganska elak mot mig. Jag håller med om att hon kan vara lite för hård ibland. Psykologen sa också att man såg på mig hur socialsekreteraren i princip körde över mig. Vi kom fram till att jag inte ens verkar få ha en egen åsikt, alla pratar i mun på mig, påstår sig veta exakt hur jag mår och hur familjesituationen ser ut utan att ens pratat med mig.
Jag tycker att det är orättvist att dem bara lyssnar på min mammas version av det hela men inte på min. Förstår inte dem hur mycket smärta allt det här har orsakat? Ibland önskar jag att jag aldrig fått bo hos min fosterfamilj, då hade det inte gjort så ont att vara tvungen att flytta hem. Det gör ont att återvända till ett hem där man inte betyder ett skit om man har fått uppleva kärlek.
Min psykolog frågade om min fosterfamilj vet att dem betyder såhär mycket för mig.
Jag satt och grät därinne i en timme, det kändes hemskt. Jag hatar att gråta, det får mig att känna mig så liten, svag och maktlös. Precis som socialen får mig att
känna mig. "För barnets bästa" in my as
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar