Jag träffade min fosterfamilj av en slump på Ica igår, det var så otroligt kul att se dem igen. Hela jag var så sjukt glad tills jag märkte hur dem inte alls tyckte det var lika kul att se mig som jag tyckte det var att se dem igen. Det blev lite stelt, jag förstår inte varför men det gjorde mig ganska ledsen. Kanske var det inte ens medvetet men det var inte så roligt att känna så i alla fall.
Jag var där med mamma, vi har börjat flytta in i den nya lägenheten men det är en sak som stör mig så himla mycket. Att hon bara verkar ha ögonen öppna för min syster. Hon vill tex att jag ska bo med pappa till och från för att vara "barnvakt" åt honom och vara någon själva hönsmamma för min syster. Sen så kan vi tydligen inte heller flytta in här förrän min syster vet var hon vill bo och så. Jag föreslog att jag kunde bo här själv bara en dag för det underlättar så otroligt mycket med skolan då. ( Jag kom hem halv 9 nästan varje dag förra veckan. ) Men nej, det får jag inte.
- Din syster hit, din syster dit, syster, syster, syster, syster, syster.
Det är det ända som jag kan höra.
Jag försökte säga att jag tyckte det var lite orättvist att det alltid är min syster som går först. Innan jag ens hann säga att jag tyckte det var orättvist att.. så avbröt min mamma mig.. Jag vill inte höra!
Nähä? Okej då..
Det känns som om att allt min familj gör är för min syster, som att jag knappt fanns. Dem ville inte ha hem mig för att dem saknade mig, utan för att det var så synd om min syster. Dem brydde sig inte om att jag var borta i 8 månader egentligen, bara att min syster inte hade någon som kunde "mamma" henne. När jag sticker fram ett prov som jag fått ett B på så kollar mina föräldrar knappt ens på det. När min syster kommer hem och visar något hon fått godkänt på så åker det typ upp på kylen. Så illa är det. Jag vet att min syster har inlärningssvårigheter, det är inte någons fel. Men det är ändå taskigt av mina föräldrar att behandla mig som skit.
Vet ni hur mina föräldrar reagerade när dem fick höra att jag hade försökt begå självmord? Inte alls, dem reagerade inte ens. Dem bara fortsatte behandla mig som skit. Ibland önskar jag att det hade gått annorlunda, att jag hade dött. Då KANSKE mina föräldrar hade reagerat.
Jag försökte aldrig begå självmord för att jag ville det, inte heller för att jag inte hade någon annan utväg utan det var ett desperat försök att få någons uppmärksamhet. Bara någon, vem som helst.
Jag fick min underbara fosterfamilj men såklart så varade inte det länge innan folk kommer och ska förstöra mitt liv igen. Så.jävla.less.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar