Då var man äntligen på väg hem efter en väldigt produktiv dag i skolan. Har haft matte, prov i nationalekonomi, fortsatt med uppsatsen om franska revolutionen, matte igen, sånglektion och dessutom möte med psykologen. Förrförra veckan satt jag därinne och grät för fullt och det var nära på att jag gjorde det idag också. Jag har varit väldigt ledsen dem senaste veckorna. Försöker fortfarande komma över min fosterfamilj. Det har gått ett halvår och jag har inte släppt att jag inte bor med dem längre. Psykologen sa att det var en stor förlust för mig och att det tar tid att komma över sånt. Ska jag vara ärlig så har det varit den största förlusten i hela mitt liv.
Det ända som jag vill är att vara älskad, slippa vara en hönsmamma, slippa ta ansvar för andras liv och få ha "riktiga" föräldrar. Min egen mamma kan inte ens ta hand om sig själv. Jag har i stort sett uppfostrat mig själv.
Väldigt få verkar förstå att jag mår väldigt dåligt av det. För er kanske det inte låter som en stor skillnad men det är det.
Komma hem varenda dag och vara livrädd för att mamma skulle ha fått ett återfall, begått självmord, ligga medvetslös på golvet m.m. Det är min vardag. Ständigt livrädd, osäker och hela mitt liv hänger på en skör tråd som någon annan har kontroll över. Många tar att komma hem till ett tryggt hem för givet. Jag kommer aldrig glömma dagen jag flyttade in hos min fosterfamilj, trots att min knäskål hade hoppat ur led samma dag så var jag den lyckligaste människan på jorden. Jag var välkommen, trygg, uppskattad och kanske till och med omtyckt.
Att vara tvungen att lämna dem var som att få hjärtat utslitet ur bröstet. Honestly, i miss them to death.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar