Tomheten inombords dödar mig

Jag antar att jag mer eller mindre gett upp med socialen. Dem lyssnar inte och jag har inte orken att fortsätta tjata på dem. Jag känner mig dum, viljan att kämpa för det man vill finns men den är tydligen inte acceptabel. Trots mina försök att bara lägga ett lock över det hela så finns glöden kvar.

Jag vill ju bara att saker för en gångs skull ska bli bra. Så många gånger jag har hört "det ordnar sig" eller "det kommer att bli bra" när det faktiskt inte blivit ett dugg bra. Även fast socialen anser att min mamma kan "ta hand om" mig så ligger jag och gråter mig till sömns, precis som förut.

Tomheten inombords är outhärdlig, den river sönder mig inifrån. Saknaden blir större för var dag som går. Minnena gör ont varje gång dem spelas upp framför ögonen på mig. Till och med tystnaden plågar mig, jag tycker mig höra skrik och i mörkret ser jag min syster som natt efter natt kom in till mitt rum eftersom hon var livrädd.

Jag har varit "ren" i 2 veckor nu, inte ett enda skärsår men jag hör fortfarande röster inom mig som säger åt mig att jag inte är värdig att leva. Jag försöker i panik fly ifrån det men dem kommer alltid ikapp mig. Hopplösheten, förlusten, sorgen, skulden, smärtan, misslyckandena, osäkerheten, tveksamheten, stressen, minnena och känslorna.

Det verkar sitta i ryggmärgen. Det är inte ovanligt att jag undrar om det faktiskt inte  "bara" är sån jag är. Jag känner mig ofta bara som en skugga av den Frida som en gång fanns. Den personen jag har är nu har inget värde, det är en enorm skillnad från när jag bodde hos min älskade fosterfamilj. Klasskamraterna märkte det bara efter någon dag, folk jag inte ens pratat med kom fram och sa att jag lyste av lycka.

Mitt egna värde bestäms av hur mycket andra människor tycker om mig. Det är därför det känns ganska ruttet att jag kände mig värdefull för första gången när jag bodde med min fosterfamilj. Även om jag kanske aldrig var mer än en skitunge som bodde hos dem i 7 månader så var det dem bästa månaderna i hela mitt liv. Min mamma och pappa har jag ändå bott med en stor del av mitt liv och eftersom dem har behandlat mig på ett egentligen oförlåtligt sätt så har jag inget värde sålänge jag bor med dem.
Adoptera mig, någon? Vem som helst.. </3