Idag började skolan igen efter studiedagarna, rätt så skönt att få komma tillbaka till rutinerna. Dock är inte motivationen på topp. Under en tid har jag känt mig trött och ganska omotiverad. Främst beror det troligtvis på mötet med familjebehandlaren i fredags. Det känns som att inte hon lyssnar på mig heller helt plötsligt, som om att både familjebehandlaren och socialsekreteraren har tröttnat på mitt gamla tjat.

Jag framförde min önskan men hon sa i stort sett inte ens någonting om det, vilket var en besvikelse. Man har den familj man har, sa hon och jag blev såklart upprörd och började storgråta. Jag är inte den sorts person som önskar andra illa men ibland skulle jag vilja att dem hade gått i mina skor, sett saker ur mitt perspektiv och upplevt det jag har upplevt. Mest för att få en annan förståelse för mig men också förstå hur ont det gör att veta att man inte är uppskattad av sina föräldrar. Bara så att folk fattar att det inte är en dans på rosor.

Varje dag är en kamp. Antingen med dig själv eller med andra. Du nästintill kravlar upp ur sängen varje morgon för att sedan försöka att inte gråta när du ser din spegelbild. Du klär på dig men kan inte låta bli att titta på den där fula magen du har, dina feta armar eller dina tjocka lår. Du klarar inte av att se dig själv i spegeln, det du känner inombords när du ser dig själv är avsky. Du går till skolan, ibland händer det att någon säger att du är fin men det går inte att lita på. Varje komplimang är som ett slag i magen, du är den fulaste människan som finns och dem ska inte låta dig tro något annat. Du åker hem och försöker få någonting gjort men du orkar inte. Inte för att du är lat, för att ditt psykiska mående drar ner dig. Du äter din middag, du känner dig äcklig efteråt eftersom du känner dig så fet. Det sista du gör är att gråta dig själv till sömns.

 Så är mina dagar..