Jag ska nog försöka tvinga mig själv till skolan imorgon, idag hade jag inte orken att ens gå upp ur sängen. Det blev bara för mycket, jag vill dessutom inte hålla på och stå och gråta som en jävla bebis.
Alltför ofta får jag påminna mig själv om hur gammal jag är, jag är inget barn längre men inte heller en vuxen. Ändå har jag aldrig känt ett sånt starkt behov av att vara omtyckt, jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka det jag hade för 7 månader sedan. ( Jag menar verkligen VAD som helst.) Det var den första gången i mitt liv då jag fick vara lycklig och jag är rädd att jag aldrig kommer att få uppleva det igen. Speciellt nu när socialen bara verkar skita i mig. Snälla, se mig när jag ropar. Hör mig när jag skriker. Lita på att mina tårar är äkta och snälla, ta mig på allvar.
I detta ögonblick sitter jag och bara vill ha tillbaka det jag hade. Allt var bättre för 7 månader sedan, exakt allt. Det var inte alls det här jag bad om när jag kontaktade socialen. Jag ville ha stöd, lycka, uppskattning och framför allt någon som kan vara en förälder åt mig. Jag fick allt detta men för att sedan bara bli dumpad igen. Det här är 3:e gången jag verkligen känner mig övergiven, jag vet inte var jag ska ta vägen. Misstolka mig inte för det här men jag har ingen. Ingen som kan få mig att känna mig trygg, ingen som torkar mina tårar, ingen som glömmer rakbladen, ingen som kramar mig när jag behöver det som mest, ingen som verkligen uppskattar min existens och INGEN som kan vara en mamma åt mig.
Fysiskt sett så har jag en mamma men skulle man fråga mig så dog "min riktiga mamma" natten till den 4:e December 2013. Människan som vaknade upp efter 2 dygn efter överdosen var långt ifrån att ens likna den mamma jag en gång haft. Trots att jag var jourhemsplacerad och egentligen arg och besviken på min mamma så besökte jag henne på psyket. Minst en gång i veckan, ibland kom jag med blommor. Trots hur hon behandlat mig under alla år, trots hur hon låtit min pappa behandla mig så älskar jag henne fortfarande.
Jag önskar att jag kunde känna igen människan hon en gång var i den kroppen som jag nu sitter i samma rum som men det kan jag inte. Jag känner inte igen min mamma, hon finns inte längre. Hur hemskt det än låter, för det gör det, så kunde hon likväl ha dött. Jag önskar inte att min mamma ska dö men på något sett så har hon redan gjort det. Personlighetsförändringen blev total, jag kan lika gärna bo med en främling. Snart vet jag inte ens vem jag själv är, hon drar ner mig omedvetet. Det är nog inte meningen men det är så det blir.
Hon förlorade egentligen mig för länge sedan men det viktiga var att jag kom tillbaka och på något sett kunde förbise det hon gjort. Allt jag önskar är att hon ska göra samma sak för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar