Nu sitter jag på bussen, det har varit en jävligt jobbig skoldag. Först hade jag inte lämnat in en uppsats så den fick jag gå på läxstödet för att göra.
Sen efter läxstödet (som hade gått asdåligt) så bröt jag ihop. Mina vänner gick ut för att prata med mig om vad som hade hänt och så. Jag känner mig så dum som känner som jag gör så det var nära på att jag inte sa vad det egentligen var. Dem märkte dock att det var något som var viktigt för mig.
Jag vet hur sjukt det kanske låter men jag vill egentligen träffa min fosterfamilj mer regelbundet, nästan så det blir som en kontaktfamilj. Det som är jobbigt är för det första att jag inte vet om dem faktiskt ens vill ha mig där och för det andra så skulle socialen troligen bara låtsas om att jag aldrig föreslagit det.
Det handlar om trygghet, att jag har någonstans att ta vägen om det händer något. Att jag vet att det finns någon som tar emot mig med öppna armar om jag behöver det. Tyvärr vet jag egentligen bättre än att bara bjuda in mig i en annan familj men jag har börjat må så dåligt utan dem. Mitt liv var på rätt väg med dem och jag hittade mig själv. Nu är jag samma gamla sårade människa med skitdåligt självförtroende som jag var innan jag flyttade dit.
Kan inte någon bara förstå hur det känns? Vilken känsla man har i bröstet när andra pratar om sina familjer, hur mycket tid som du spenderar på att tänka på dem och framför allt livet utan dem.
Det känns så ostabilt att man träffar dem och säger att vi ska ses igen när man vet att dem kanske aldrig hör av sig. Det låter kanske löjligt men det är sveket som jag är uppväxt med. Det värsta var mammas självmordsförsök, vetskapen att hon inte sa hejdå eller lämnade ett brev ifall hon hade lyckats gör ont i hjärtat.
Är det så fel att vilja ha en familj? Är det så fel att vilja känna samhörighet?
Är det så fel att vilja bli älskad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar