Kan inte sova, vet inte riktigt varför. Jag tänker ofta på allt jag varit med om, mest på nätterna. Ibland undrar jag verkligen om mitt liv har varit värt allt besvär eller om det någonsin kommer bli det. Kampen för att överleva har hållit på i snart 17 år, första gången jag övervägde självmord så var jag 7 år gammal.
Självmordstankarna har kommit till och från i mitt liv men dem har nästan alltid varit närvarande på ett eller annat sätt. Jag frågar mig själv om jag har haft en depression sedan jag var liten, det är i för sig omöjligt att få reda på nu. Mina föräldrar var fulla i stort sett hela min uppväxt. Hur skulle dem kunna märka det?
Jag har ju inte direkt varit en favorit hos mina föräldrar heller. Pappa påstår fortfarande att det är synd om min syster eftersom jag alltid tagit så "stor plats" i familjen. Jag tycker däremot att han och mamma varit ganska blinda för hur jag faktiskt har haft det.
Min syster har ALDRIG blivit misshandlad på det sättet som jag har. Vet ni varför? För att hon hade någon som skyddade henne, jag tog tidigt en "mammaroll" åt min syster. Tyvärr var det ingen som var mamma åt mig. Jag blev förolämpad, kränkt och slagen men ingen satte stop för det. Den enda anledningen till varför det inte pågår fortfarande är för att jag larmade, jag var så psykiskt skadad av det som hade pågått så länge så jag ropade desperat på hjälp.
Jag undrar ofta vad som hade hänt om jag gjort saker annorlunda. Om jag inte blivit jourhemsplacerad den 13 november 2012 tex. Jag skäms för det fortfarande, det är mitt fel att mamma försökte begå självmord. Det sista jag sa till henne när socialen hämtade mig var - "Dra åt helvete!".
Jag borde tagit hand om henne bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar