Idag vaknade jag klockan 13.00. Jag har nyligen börjat sova ordentligt, vilket jag inte gjort på flera år och jag hoppas verkligen att det håller i sig
Imorgon börjar skolan igen efter lovet. Ska bli lite skönt att komma iväg och bli sysselsatt på dagarna eftersom det lätt blir att jag sitter och tänker om jag är hemma en längre tid. Jag borde egentligen plugga men jag har svårt med att komma igång med saker när jag känner mig allmänt omotiverad. Gymnasiet har visat sig vara ganska svårt för mig, jag känner mig så himla dum hela tiden. Alla sitter i klassrummet och nickar förstående när läraren står och pratar på medan jag sitter och tycker mig inte förstå ett enda ord.
Jag vågar inte riktigt fråga hela tiden heller, det känns som jag framstår som jättepuckad då. Om jag frågar så känns det som om lärarna dumförklarar mig. Jag förstår dem egentligen eftersom jag är rätt så jävla värdelös vad det gäller nationalekonomi, politik, historia, svenska m.m.
Skolan har väll egentligen alltid varit svår för mig, jag undrar ofta om jag inte har någon slags inlärningssvårighet. När jag gick på lågstadiet var jag inte heller särskilt duktig i skolan och jag var extremt mobbad i 4 år, mina föräldrar var så fokuserade på min syster eftersom hon blev utredd för inlärningssvårigheter m.m. Dem märkte knappt att jag blev mobbad.
Det hjälper ju inte direkt att psykologen verkar tro att jag har ADHD, hon har inte sagt det så men hon har däremot sagt att jag kanske borde gå på ADHD-medicin. Ska jag vara helt ärlig så blev jag nog ganska sårad av det. Jag har i för sig trott att jag har ADD men eftersom jag kan få för mig att jag har alla möjliga olika sjukdomar så verkar alla tycka att jag överdriver.
Förut så fick jag för mig att jag var bipolär, en gång trodde jag att jag hade leukemi och så har det hållit på. Jag tycker att det är något fel på mig och därför tycker jag att jag borde ha alla möjliga sjukdomar av olika slag. Det är som om jag alltid söker efter något att skylla på. Då kanske fler människor tycker om mig?
Det är en ständig kamp för att få bekräftelse från olika håll men det jag egentligen skulle behöva är en mamma. Jag kanske bara ska vakna upp och inse att jag aldrig kommer få den sortens bekräftelse? Man kan på flera sätt säga att min mamma dog den 4:e December. Även fast hon står i köket och gör kaffe så existerar inte den mamma som jag hade när jag var liten längre, hon är helt förändrad. Efter självmordsförsöket har hon aldrig blivit sig själv igen, hon är som en helt annan människa och det gör mig så jävla ledsen.
Den mamma som jag har nu fokuserar bara på sina AA-möten och sina AA-kompisar. Jag finns inte riktigt, inte som en dotter i alla fall. Jag känner mig bara som en rumskompis. Jag behöver en kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar