Nu har jag ledigt i 5 dagar, jag tycker det är jävligt jobbigt faktiskt.
Som tur är har jag planerat vad jag ska göra dem här lediga dagarna med min mentor. Vilken tur jag har som har en mentor som hon, det hade inte fungerat utan ett sånt stöd. Ibland kallar hon sig för en "extramamma" och jag håller egentligen med på många sätt. Hon har lärt känna mig ovanligt snabbt, jag brukar vara väldigt försiktig med människorna som jag släpper in i mitt liv men det tog bara några veckor innan jag kände att jag kunde prata med henne om det var något.
Idag hade vi ju som sagt schemaplanering, det började som en vanlig schemaplanering men det utvecklades så småningom till något annat. Vi satt och pratade i mer än en timme. Det blev lite av ett deeptalk. Många människor tycker säkert att det är jättekonstigt att ha ett deeptalk med sin mentor men faktum är att när man är i ett behov av en "extramamma" så blir det nödvändigt.
Jag bråkade med min mamma igår, det handlade om att jag tycker att hon spenderar mer tid på möten och AA-vänner än på mig. Det får mig att känna mig hemsk, som om jag egentligen inte är värd mer. Hon påstår att hon inte orkar vara ett stöd för mig men så fort det gäller att lägga ner energi på sina kompisar så går det utmärkt.
Det kan mycket väll vara så att jag kanske inte är en dotter som är så rolig att leva med men det är faktiskt inte jag som har valt min existens även om jag ofta ber om ursäkt för den. Jag är snart 17, har en extremt hög ångestnivå, är deprimerad, får ångestattacker och mitt humör är väldigt ostabilt men ibland tror jag att det inte alls är konstigt.
Om ett barn växer upp i en familj som är dysfunktionell och inte är grundad på kärlek, är det konstigt om det barnet växer upp och får svårt för att veta hur det faktiskt är att vara älskad? Om ett barn blir psykiskt misshandlat, lär det sig då att det är älskat? Nej, jag tycker inte det.
Kolla på mig, kolla vad jag blev.
Första gången jag verkligen övervägde självmord var jag 7 år gammal. Mitt självskadebeteende började när jag var 13 år och tyvärr har det inte försvunnit ännu. Igår blev jag otroligt sårad av att min mamma inte verkar förstå hur det känns för mig så jag visste inte vad jag skulle göra. Det slutade med att jag grät mig till sömns med blodiga handleder. Mamma har inte ens sett det ännu, även fast det har hållit på ett längre tag. Min mentor märkte det på en gång nästan, hon såg det idag.
Jag tar vad jag får tag på för att skära mig med. Ibland har det varit en sax, oftast är det knivar men igår var det ett rakblad. Det är inte bra, jag vet. Men senaste gången jag ville ha socialens uppmärksamhet var jag tvungen att försöka begå självmord. Varför kan dem inte bara lyssna?
Okej, jag har väll inte direkt något mer att skiva om just nu.
See you later alligator.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar