Det är bara måndag och jag känner mig verkligen helt slut. Men men, vad kan man göra åt det?
Jag hoppas på att mamma hittar en lägenhet snart. Jag kommer vara helt förstörd snart om jag fortsätter att bo med pappa länge till. Han har nämligen börjat bli jävligt nedlåtande igen.
Han sa häromdagen att min Engelska inte var så bra eftersom när jag pratar låter dialekten väldigt tillgjord. Jag blev jätteledsen men det vågade jag inte visa.
Jag har jättesvårt för att få tillbaka den drivkraften om människor ständigt kritiserar mig. Speciellt i ämnen som jag verkligen tycker om.
Om jag lever i en sån förtryckt mijlö så orkar jag helt enkelt inte vardagen. Var fan finns empatin nu för tiden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar