Ifrån min andra blogg, http://ettmaskrosbarnsliv.blogspot.se
En sak som jag tror alla maskrosbarn har gemensamt är känslan av att vara övergiven, bortglömd och oprioriterad. Våra föräldrar har valt något annat istället för oss, glädjen av att vara förälder räcker inte för dem och det gör inte vi heller. Vi känner oss ofta otillräckliga eftersom vi inte kan hjälpa dem mer även fast det egentligen inte är vårt ansvar. Att se sin förälder långsamt bryta ner sig själv är hemskt och extremt plågsamt för oss.
Vi vågar sällan prata om det i allmänhet, ofta är det en hemlighet inom familjen som absolut inte får avslöjas. Det är otroligt egoistiskt av föräldrarna, dem utsätter barnet för en ostabil hemmiljö och får barnet att bli inåtvänt. Jag hade otroligt svårt att se människor i ögonen när jag var mindre, troligtvis var det för att det blivit en vana för att jag inte vågade se mina föräldrar i ögonen eftersom det då syntes tydligt att dem är onyktra.
Det som inte bör vara en instinkt för ett barn är en självklar instinkt för ett maskrosbarn. Att släpa in en full förälder ifrån balkongen efter att denne har försökt hoppa låter som en mardröm för ett "normalt" barn. I samma ögonblick händer det för ett annat. Vårt samhälle har svårt för att se saker ur andras perspektiv, vi utgår ifrån oss själva för att det är "normalt" och det är där de flesta förlorar sin empati och medmänsklighet. Får man veta någonting om en människa som utmärker den ifrån alla andra så blir den människan utsatt.
Hur många gånger har jag inte träffat "vänner" som säger sig "finnas för mig" som sedan, när de fick höra om min hemsituation bara försvann? Hur många gånger har inte en förbipasserande lärare gått förbi mig när jag gråtit? Hur många gånger har inte jag konstiga blickar när jag gått rödgråten i en korridor.
Alla är olika, varför är det då svårt att förstå att alla också mår olika då?
Vi är alla olika, låt oss må olika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar