Oälskad, övergiven och bortglömd

Stressen har tagit över mig så att jag inte längre kan fokusera på saker. Ilskan går inte att hantera just nu. Jag är ett vrak, ett övergivet sådant.

Jag vill inte till skolan imorgon, jag vill inte gå ut alls. Jag vill sitta i ett hörn någonstans och gråta tills jag får en panikångestattack och nästintill svimmar av vätskebrist.

Jag är just nu inte kapabel till att leva ett normalt liv, speciellt inte umgås med andra människor.

Jag vet inte vad jag kan göra längre. Socialen dumpade mig för 3-4 månader sedan, min psykiatriker har inte hört av sig på 8 månader, mina föräldrar bryr sig inte om mig och jag har ingen möjlighet att flytta.

Alla vuxna som jag är i behov av för att kunna överleva är borta.

Vilken människa skulle kunna leva såhär? Oälskad, övergiven, bortglömd.