Tankar..

Så ligger man här igen. Halv elva och kan återligen inte sova pga stress och för mycket att tänka på.

Jag mår väll inte helt bra egentligen. Om 8 dagar har vi biinstrumentredovisning och jag deppar ihop av det eftersom jag vet att alla är bättre än mig. Det är faktiskt jättemånga i min klass som verkar vara helt perfekta, felfria människor. Det gör mig ledsen eftersom jag också vill vara bra på något. Varför får dem vara bra på så mycket och jag inte på någonting?

Varför får inte jag vara unik? Jag är bara någon lilahårig, oduglig idiot. Kan inte jag också få uppleva framgång i mitt liv? Det enda som jag faktiskt har åstakommit i mitt liv är att överleva. ( Och det är inte så märkvärdigt..)

Att vara "stark" är ingen egenskap som jag kan känna mig stolt över. Jag vill vara mer än en deprimerad, korkad och misslyckad tonåring. Inte ens mina föräldrar är stolta över mig.
Vad fan är jag för en liten nolla egentligen?

Vad kämpar jag egentligen för? Kommer jag någonsin att lyckas med något i det här bedrägliga, tragiska lilla livet?

Jag vill vara mer än tjejen som ingen älskade.