En dotter som ingen vill ha.

Idag började jag gråta i skolan.. Igen.. Det är alldeles för mycket just nu, jag måste ha det lungt hemma för att kunna slapna av. ( Vilket jag inte har..) Mamma vill skiljas, pappa vill det inte och jag och min syster hamnar i kläm. Jag vill inte bo med pappa, jag vågar inte det. Om jag ska vara ärlig så känner jag mig inte riktigt säker med honom. Det blir ganska hektiskt när ingen riktigt vet vart vi ska, hur vi ska göra och speciellt hur mamma ska klara sig ekonomiskt eftersom hon är sjukskriven och arbetslös. Jag blir stressad av miljön som vi befinner oss i men jag tror att det skulle vara bättre om dem skiljer sig. Det som gör det svårast är att jag inte vill bo med pappa. Jag vågar inte ta risken att bli så kränkt och förolämpad igen. Jag måste också komma på fötter om jag ska lyckas i framtiden. (Vilket jag egentligen eftersträvar, trots min pappas tydliga bild av att jag ska bli en uteliggare på t-centralen.) Jag skulle ändå känna mig taskig av att inte bo med pappa. Han försöker ju vara en pappa även fast han har stora brister i sin roll som förälder. Jag saknar att ha vuxna människor på hemmaplan som jag kan prata med. Jag berättade för mamma att jag bröt ihop i skolan idag och hennes ända reaktion var: - Jaha... När mina föräldrar inte visar ett engagemang för mig så känner jag mig bara oduglig och värdelös. Jag känner mig som tjejen som ingen vill ha som dotter.