Jag kämpar för att inte ramla över en klippkant, just nu hänger allt på en tunn tråd som riskerar att brista. Mamma och pappa försöker dra ner mig till botten medan jag kämpar för mitt liv, jag trodde faktiskt att det skulle bli bra ett tag och nu händer det här. Jag börjar få slut på alternativ, antingen låter jag dem dra ner mig eller så försöker jag krampaktigt hålla mig fast i hopp att någon kommer och hjälper mig.
Jag har människor i mitt liv som jag älskar men jag är i behov av en mamma och en pappa som inte får mig att må såhär. Jag vill inte behöva överväga att begå självmord varje dag för att jag inte orkar med dem. Jag försöker desperat skapa ett liv som är värt att leva men så fort jag får någonting som jag kan glädjas över så pumpas allt ur mig när jag kommer hem.
Orken är snart helt borta, när den försvinner så blir det inte kul. Jag är antingen i skolan tills den stänger och sitter och gråter på en skoltoalett eller så är jag hemma och försöker sova bort mitt liv. Varför ska det bli såhär jag ÄNTLIGEN börjat kunna se framåt.
Jag håller på att försvinna. Varför kan jag inte få leva? Varför får jag aldrig vara lycklig längre?
Längtan efter min underbara fosterfamilj och livsglädje börjar bli ohanterlig, snälla, låt mig inte falla igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar