Mamma och pappa ska skiljas och nu är det fullständig kaos. Det är ständigt bråk och tjafs och om jag ska vara ärlig så orkar jag inte med det just nu. Jag har fortfarande inte vågat erkänna att jag inte vill bo med pappa alls, han tror att jag kommer komma och bo hos honom varannan helg eller något. Eftersom han håller på och fixar ett rum till mig i det nya huset får jag jävligt dåligt samvete. Han är ju inte direkt världens bästa pappa och jag skulle allvarligt talat må dåligt av att bo med honom ibland. Jag känner mig så jävla taskig.
Jag är världens sämsta människa... Skolan går inte bra, jag är en emotionellt vrak, okapabel till att klara de enklaste uppgifterna och jag får ständigt känslan av att mitt mående förstör för andra och vill därför dra mig undan. Idag när jag var i skolan ( Som jag inte varit på en vecka) så ville jag sjunka genom marken. Så fort min mentor kollade på mig så fick jag panik. Jag har en tendens att vilja försvinna efter att ha stannat hemma några dagar eftersom jag tycker att jag "mår bra" av att isolera mig ifrån omvärlden vilket jag självklart inte alls gör.
Det är en försvarsteknik som jag byggt upp. Blir något för jobbigt så isolerar jag mig själv för att bli av med det. Oftast involverar det skolan eftersom det är den miljön där alla krav kommer ifrån och när kraven blir för många så väljer jag av någon anledning att strunta i allt helt och hållet. Antagligen för att jag väldigt lätt blir påverkad av krav och även fast jag väljer att försöka så leder det bara till panikångestattacker och hyperventilerande.
Jag vet inte.. Hoppas att allt löser sig för jag orkar inte seriöst inte med allt detta på samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar