Att klara av skolan med en depression.

Den här dagen blev faktiskt ganska bra, min bästa julafton hittills faktiskt. (Kan bero på att båda mina föräldrar var nyktra .. Eller ja.. i alla fall en av dem..)

Det här med flytten är såklart stressande och jag har under en ganska lång tid känt att jag inte riktigt har haft någon att prata med som förstår hur min situation ser ut. I måndags hade jag ett möte med min syster och min familjebehandlare och det var så jävla skönt att ha det mötet. Jag har verkligen ett förtroende för henne.

I Januari så ska jag ha ett eget möte med henne, vilket har blivit en enorm lättnad. Då får jag äntligen prata med någon som har en djupare insikt i hur min relation till mina föräldrar ser ut och även hur det ser ut just nu med flytten o.s.v.

Tyvärr är jag troligtvis ändå tvungen att återfå kontakten med Bup, som inte hört av sig på 8 månader eftersom dem fortfarande tar hand om mina mediciner. Jag känner just nu att mina mediciner kanske kan behövas ses över eftersom jag har börjat få ganska regelbundna humörsvängningar. Jag har perioder minst en gång i veckan då jag äter betydligt mer/mindre, gråter för ALLT, sover mycket längre än vanligt, blöder näsblod (stressrelaterat), får självmordstankar, funderar på att återuppta mitt självskadebeteende, okontrollerade skakningar, en dunkande huvudvärk, ont i hjärtat och hyperventilerande.

Jag har också blivit ganska inåtvänd ( vilket jag lätt blir när jag blir hemma för länge ) och då väljer jag ofta att ljuga för mina vänner om varför jag inte kan göra saker med dem. Jag älskar att umgås med mina kompisar men när alla krav tas bort så blir jag förvirrad, rastlös och ännu mer nedstämd. Skolan ställer alla krav, när alla krav tas bort så känner jag mig hopplös och när jag börjar skolan igen så blir jag jättestressad eftersom det då blir alldeles för mycket krav på mig. Jag blir också överambitiös och VÄLDIGT orealistisk när jag ska uppfylla alla kraven, jag önskar att jag klarar kraven så mycket att jag intalar mig själv att jag kan göra det. Sen så kommer alltid den bittra sanningen fram när jag sitter med huvudet i matteboken och gråter eftersom det inte går att räkna.

Det är jättejobbigt för mig. Lärarna tror ju att jag är så ambitiös och duktig men sen så misslyckas jag ändå varenda gång. Nästa gång jag får en uppgift så verkar dem tro att jag ska lyckas med den eftersom jag är så "duktig och ambitiös". JAMEN TJENA!? Tror ni inte att jag åter igen sitter med huvudet i skolböckerna och gråter? Jo, såklart att jag gör det.

 Jag anstränger mig så mycket för att få människor att tro att jag har en större kapacitet än vad jag egentligen har och sen när jag misslyckas så tror dem fortfarande på att jag har den kapacitet.

Jaja.. I Januari är det i alla fall möte med familjebehandlaren som gäller. Jag ska försöka att se fram emot det.

See you later, alligator!
In a while, crocodile!