En hopplös människa

Kan inte alla bara sluta att låsas som att jag är en bra människa? 

Säg inte att jag är söt/vacker/fin för vi vet att jag inte är något av det. Försök inte att övertala mig om att jag inte är tjock för då ljuger ni inte bara för er själva utan även för mig.

Säg inte att jag är duktig när ni vet att skolan går åt helvete för mig. Säg inte till mig hur stark jag är, ni vet inte hur många gånger jag har gett upp. ( och misslyckats...)

Våga inte tycka att jag bra på någonting när ni vet att jag är sämst på det. Ha inga höga förväntningar och tro inte att jag någonsin kommer kunna bli något.
Jag är en oduglig, patetisk liten människa som inte ens klarar av att leva. Första gången jag sa att jag ville dö så var jag 7 år och livet har fortfarande inte givit mig en anledning för att vilja fortsätta.

Allt jag gör misslyckas jag med. Allt som jag presterar kritiseras jag för. Allt som jag försöker att rädda verkar på ett eller annat sätt att dö ändå. Ger någon mig hopp så blir det utrotat av någon annan. Anstränger jag mig för att bli omtyckt så blir jag inte det ändå. Fastän jag försöker så ser ingen att jag gör det.

Jag är inne i ett mönster som jag inte kan bryta mig loss ifrån. Behovet av hjälp ifrån andra människor är starkare än någonsin men jag vill inte heller belasta människor som jag bryr mig om.

Jag är förvirrad, jag vet inte vad jag ska göra och jag kan inte komma på fötter själv. Situationen känns ganska hopplös, precis som jag.

Jag omges åter igen av ett mörker, det är mycket svårare att komma ut ur det den här gången.

I kind of just want to disapear..