16 Januari 2013...

16 Januari 2013, det är så sjukt att det redan har gått ett helt år sedan det hände. Hoppas att det inte blir en tradition bara, då skulle det inte sluta på samma sätt som sist. Jag skäms fortfarande för det som hände även fast det var (snart) för ett år sedan, jag skäms för att jag misslyckades.

Som sagt, i November blev jag akut jourhemsplacerad i Hallstavik, jag trivdes inte och mådde väldigt dåligt. Så 2 månader senare, 16:e Januari så låtsades jag som att jag hade feber och övertalade jourhemsmamman att jag skulle stanna hemma ifrån skolan. Hon sjukanmälde mig och åkte iväg till jobbet, utan någon tanke på vad min psykiatriker hade sagt. Jag gick ner till köket och greppade en kniv och satte mig på köksgolvet, mina handleder var redan innan det fulla med ärr och sårskorpor. Jag placerade kniven mot kroppspulsådern och grät. Jag började långsamt att skära, van med smärtan och van med lidandet. Min mobil ringde, jag ta ner kniven på golvet och kollade vem som ringde. Jag svarade eftersom det var mormor som ringde och ville kolla att allt var bra. ( Jag bodde hos henne ett tag över jul eftersom jag inte trivdes i jourhemmet och mamma hade tagit återfall.)

- Hallå, det är Frida.
Hon berättade om hur mysigt det var att jag firade nyår med dem och frågade hur jag mådde. Jag tittade på golvet där kniven låg och sedan på mina sargade handleder.
- Jomen det är bra, jag mår bra.
Det var den största lögn jag någonsin sagt, jag satt ju på golvet med en kniv och försökte skära av kroppspulsådern. Jag lade i alla fall på och la ner mobilen bredvid mig. Kniven tog jag upp för att fortsätta att skära mig med, det började blöda ganska fort eftersom jag var van vid att skära mig. Mobilen blickade till, jag hade fått ett sms ifrån en klasskompis.

Hej, var är du någonstans? Kommer du inte till skolan idag? Då fegade jag ur lite, jag skrev inget svar till den personen utan jag skrev ett avskeds-sms till en av mina kompisar. "Hejdå Carin, jag älskar dig men nu orkar jag inte mer. Jag fortsatte skära mig, hårdare än någonsin och jag grät eftersom jag var övertygad om att det var det sista jag någonsin gjorde. Min mamma låg på psyket, pappa hatade mig (gör fortfarande det) och min lillasyster, min stackars fina lillasyster skulle bli ensam. Men det kanske skulle vara bäst så, för allas skull. Jag är varken älskad eller önskad.

Mobilen plingade till och jag fick ett flertal sms där det stod: NEJ!! SNÄLLA GÖR DET INTE!!!! Jag började då gråta ännu mer men fortsatte ändå att skära mig ända tills jag blev yr. Flera sms kom, men ett av dem kommer jag aldrig glömma. Frida, var är du? / Maggie
Då började jag svara på sms:en, jag tvättade av den blodiga kniven, gick in i vardagsrummet och satte mig på soffan i fosterställning. Min kompis fortsatte sms:a mig och sedan sa hon att Maggie hade ringt min jourhemsmamma. Jag har varit arg vid några tillfällen fast detta toppade nog de andra.

Dörren smälldes upp och min jourhemsmamma kom in rusande.
- Hej, men Frida, Varför berättade du inte att du mår såhär dåligt?
Jag drog snabbt ner ärmarna till munkjackan så hon inte skulle se mina blodiga handleder.  ( Vilket hon faktiskt aldrig gjorde ändå. ) Det hon sa efter det kommer jag också troligtvis aldrig att glömma.
- Vill du ha glass?
VA? JÄVLA IDIOTKÄRRING!? NEJ JAG VILL INTE HA NÅGON JÄVLA GLASSFAN!?
- Nej tack sa jag och ansträngde mig verkligen för att inte skrika rakt i ansiktet på henne.

Socialen ringde kort därefter, dem skulle nu börja leta efter en annan familj. Så det är så man gör eller? När socialen ignorerar dig i 2 månader så är du tvungen att försöka begå självmord för att få deras uppmärksamhet? Tack för den, socialen, tack. Det kommer sent att glömmas.

Jag skäms för att jag fegade ur och inte gjorde det men jag fick någonting också, ett nytt liv, en ny chans.
Det vill jag tacka ALLA som var involverade i denna händelse för men särskilt tack till Carin och Maggie, utan er hade jag inte överlevt.