Jag vet inte vad jag håller på med just nu om jag ska vara helt ärlig. Allt det här är alldeles för överväldigande. Mitt humör är en enda stor röra just nu. Jag mår inte så bra men jag kan inte gråta och det är så jävla jobbigt eftersom jag verkligen är en människa som behöver göra det. Det som händer i skolan är också ganska jobbigt. Jag bara väntar på att mina kompisar ska inse vilken idiot jag är och lämna mig. En av dem verkar snart ha lust att göra det. Det gör mig väldigt ledsen.
Om man redan som barn blir sviken av sina föräldrar så är det inte konstigt att man aldrig mer kommer kunna lita på någon i hela sitt liv. Om inte ens föräldrar finns till hands, vem kommer då kunna göra det? Jag är trött på alla ostabila kontakter som jag har. Jag har haft 6 psykologer/kuratorer/psykiatriker, 4 socialsekreterare, blivit placerad 2 gånger i jour/familjehem, fått in troligtvis ca ett tiotal orosanmälningar och jag har haft 12 nära vänner som övergivit mig när jag behövt dem som mest.
Det gör otroligt ont att bli övergiven, även om det är känsla som jag nästan ständigt lever med så kommer jag aldrig kunna vänja mig vid den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar