Just nu är jag ganska nere, nertryckt, förolämpad och tröttheten börjar ta över. Inte bara en fysisk trötthet utan mer av en psykisk och ihållande trötthet. Jag är trött på livet, jag är trött på att alla sviker mig, jag är trött på att jag aldrig får en chans att prata. Jag blev till exempel utskälld av pappa igår eftersom när han gick upp vid 06.00 så hade inte jag somnat än eftersom jag har mer sömnproblem än någonsin. Han bara skrek utan att ens lyssna på mig när jag försökte förklara varför.
Varför kan inte någon lyssna på mig? Jag står ibland och säger helt öppet att jag vill dö men min mamma reagerar inte ens. Hon säger bara att hon inte är ett bra forum eftersom hon mår lika dåligt. Men hallå, hon har ju i alla fall någonting att leva för? Hon har 2 döttrar varav en av dem är ett änglabarn ( min syster ) som alla älskar. Även fast den andra är fullkomligt värdelös så är jag ändå hennes dotter. Vad har jag? Visst, jag har tak över huvudet och mat på bordet men hur mycket är det egentligen värt när inte ens familj älskar en?
Min pappa har sagt rakt ut att han hatar mig och min mamma har bett mig att dra åt helvete. Hur mår man då egentligen? Hur mår en människa som redan som barn blivit psykiskt misshandlad? Hur mår en människa som aldrig har hört sina föräldrar säga att dem älskar en? Min mamma fattar inte vad det är hon gör, hon säger att hon inte orkar vara psykolog åt mig men sen så förväntar hon sig att jag ska lyssna på alla hennes problem. Jag vet saker om mina föräldrar som inget barn någonsin borde få veta.
Jag är 16 år, fyller 17 i Maj men jag gråter mig fortfarande till sömns för att mina föräldrar inte älskar mig. Dem förstår inte hur djupa såren som dem orsakat är, dem kommer aldrig att läka. Dem har misshandlat mig psykiskt, sagt saker till mig som ingen vill höra, kört mitt självförtroende och självbild i botten, krossat mitt hjärta och förstört mina drömmar. Ja, till och med en oduglig liten människa som jag har drömmar.
Igår var jag ledsnare än vanligt och beslutade mig för att göra en lista. Listan var egentligen mer som en frågesport men den handlade om mig. Några enkla frågor som min favoritmat, favoritfärg m.m. Det sorgliga i det är att alla i min klass säkert skulle kunna få rätt på nästan alla frågor medan min familj troligtvis bara skulle gissa sig fram.
Jag är säker på att dem inte ens vet vad min livslånga dröm är. ( Inte den med att bli lärare i England ) Det har under lång tid funnits en annan dröm men eftersom jag nu är så van att bli utskrattad, förolämpad, kränkt och retad för mina mål och ambitioner så har jag aldrig berättat det för någon. Några få människor som känner mig KANSKE skulle kunna lista ut det.
Inte för att jag kräver att mina föräldrar ska kunna lista ut det utan mer att dem skulle veta vad jag stävar efter, vem jag är, vad jag vill bli, vem jag vill bli. Att i alla fall ha ett intresse för mig, att vilja lära känna mig. Människor som jag har känt mig bara den här höstterminen känner mig bättre än mina egna föräldrar. Jag slår vad om att mina kompisar på nordiska skulle kunnat svara rätt på alla frågorna redan första veckan.
Mitt självförakt har aldrig varit såhär stort, jag kan inte se mig själv i spegeln utan att börja gråta. Jag kan inte se på mig själv och se någonting som är bra. Det jag ser är en deprimerad, värdelös, oälskad, fet, ful, tragisk, puckad, hopplös idiot. Jag hatar mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar