En fråga utan svar.

Jag ställer mig ständigt en fråga just nu, bara en enda fråga. Det är oundvikligt att inte fråga sig detta.
Frågan lyder: Varför?

Det finns inget svar och det gör mig frustrerad. Jag vill ju självklart ha ett bra liv men jag vet inte hur jag ska skapa ett när jag inte är stabil i mitt eget mående. Mitt mående verkar inte heller riktigt vara någonting som jag kan påverka eftersom jag lever för andra människors skull, inte min egen ( som en normalt funtad människa skulle göra). Mitt eget värde bestäms inte av mig, det bestäms av andra människor. Därför känner jag mig värdelös, hemsk och hopplös.

Depressionen gör det inte lättare, den gör så jag måste kämpa varje dag för att stå upp. Jag kämpar för att orka gå till skolan, jag kämpar för att ta mig upp ur ett dike men jag faller ner så fort någon nedvärderar mig.
Att vara deprimerad handlar inte alls om att "må lite dåligt" det handlar inte om någon tillfällighet som gradvis bli bättre, i alla fall inte för mig. Det här är någonting som troligtvis kommer att stanna hela mitt liv eftersom en depression som kommer i en ung ålder ofta blir långvarig, i mitt fall är den förmodligen också ärvd.

Att orka med allt som mitt liv innebär är det enda som jag kan fokusera på just nu. Men ambitiös och målmedveten som jag är så accepterar jag absolut inte att må dåligt nu. Självklart så bryter jag ju ihop väldigt fort. Jag vill ju inte koncentrera på mig själv framförallt för att jag hatar mig själv och att jag inte är värd all uppmärksamhet.

Jag vill ju bara leva ett liv som inte får mig att kollapsa när jag vill åstadkomma saker som är utom räckhåll när jag mår såhär. Jag vill göra nytta, jag vill vara bra på någonting och framför allt vill jag bli och känna mig älskad.