Nu är jag återligen inne i en ganska mörk period. Skolan som är min frizon känns ostabil eftersom jag inte klarar av alla krav som jag har på mig just nu. Detta resulterar till att sömnen blir ännu mer lidande såsom allt annat också.
Det har också hänt en sak i min klass. Jag tror inte att någon annan mår dåligt av det men det gör jag. Jag är osäkrare än någonsin, vill bara sjunka igenom marken och värst av allt så vågar jag knappt prata i klassrummet längre.
P.g.a den här situationen i skolan så känner jag mig bortglömd och till och med hatad ibland. Hemma är jag bortglömd och hatad hela tiden, jag klarar inte av att det är så i skolan också.
Det värsta av det här är att om jag skulle berätta för någon om det så skulle det bara bli värre. Skulle jag prata med en lärare eller min mentor så skulle jag kanske bara bli utskälld.
Jag saknar min förra skola och min förra klass jättemycket. Där var jag kanske inte mer uppskattad men jag fick i alla fall må dåligt där.
Dessutom saknar jag ett flertal lärare eftersom dem visste att jag inte var särskillt smart eller bra, nu känner jag att jag nästan blir utpekad för att jag är dålig.
Varför kan inte folk bara inse att jag en puckad, patetisk idiot på en gång istället? Då skulle jag inte behöva känna att folk gjorde sig lustiga över mig.
Jag blir till och med ledsen när folk säger bra saker om mig eftersom jag vet att allt dem säger är lögner.
Sad me is sad...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar