Är på väg hem, trött efter skoldagens utmaningar och en hel del nervositet. Det är nätverksmöte imorgon med min mentor, socialen, familjebehandlare, psykolog och min mamma. Jag hoppas verkligen att jag får en syl i vädret, mötet handlar trots allt om mig och jag vill inte att 5 personer ska sitta där och tro att dem vet precis hur jag känner.
Frida känner si, Frida känner så...
Jag blir ofta den som pratar minst på dem mötena eftersom alla andra har så mycket viktigt att säga. Alla står i princip och drar i mig och om jag inte får säga vad jag faktiskt känner så kommer dem slita mig itu. Jag behöver en människa som bankar näven i bordet och säger åt alla att lyssna på mig istället för att måla upp en falsk bild av hur jag känner. Man kan tro att jag inte tycker någonting när jag sitter där ihopsjunken i stolen men faktum är att jag tycker mycket mer än vad alla tror. Att jag är tyst betyder väldigt sällan att jag inte har någonting att säga utan snarare så är det så att jag har massor att säga om alla bara skulle kunna låta mig säga det. Nästan som att folk förväntar sig att jag bara ska sitta där och vara tyst. Att sitta och vara tyst är knappast ett av mina vanliga beteenden, jag kan ju vanligtvis aldrig hålla käft.
Jag hoppas verkligen att det går bra imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar