Jag borde vilja leva

Nu har vi i alla fall fått ett lånelöfte så att vi kommer att kunna flytta. Det är asbra men jag förstår inte varför jag inte gläds av det, jag borde ju vara glad. Jag hade ett möte med min familjebehandlare igår och jag berättade att jag tycker att mamma inte bryr sig om mig, att ingen i familjen bryr sig om mig. Jag vet inte varför jag inte är glad trots att mötet gick bra. Jag sov över hos en kompis för första gången på jättelänge och till och med det var jättesvårt att hantera. Jag vet inte vad som är fel, jag mår helt plötsligt mycket sämre än vad jag gjorde tidigare. Jag skulle gissa att depressionen börjar bli värre eller någonting eftersom det känns som att medicinen inte gör någon effekt alls nu.

Det är så jävla komplicerat bara, eftersom jag kände mig förolämpad av min psykiatriker så har jag inte träffat henne på 8 månader och det är hon som har ansvaret att höra av sig egentligen men hon gör ju inte det. Hon är ansvarig för min medicin och eftersom hon är det så måste hon ju också träffa mig regelbundet för att se till att det fungerar. NU FUNGERAR DET INTE ALLS!? Vad FAN gör man då? Jag har förlorat förtroendet för henne.

Vi ska i för sig ha ett nätverksmöte på skolan efter lovet.. Jag vet inte om jag kan vänta dock.

Det är inte särskilt roligt att ständigt vara ett emotionellt vrak, folk undrar ju vad som är fel på en. Kommer jag klara av kraven som ställs när jag kommer tillbaka till skolan igen? Det vet jag inte, det har hänt att jag har fått en panikångestattack under en lektion. Jag vill inte utsätta någon för det, jag vill inte skapa en massa dramatik i onödan.

Jag saknar min fosterfamilj.. Vi skulle träffas på lovet men det har jag inte hunnit än, nu är det bara 2 dagar tills skolan börjar och jag har inte orkat ta initiativet att höra av mig för att jag i princip har varit helt borta i huvudet hela lovet.

 Det är så oerhört svårt för mig att vara positiv, jag försöker verkligen men problemet är att ingen ser att jag anstränger mig. Snälla, säg inte att jag inte försöker för det gör jag. Så många människor försöker övertala mig att jag är bra på saker o.s.v och jag gör dem alltid besvikna.

Mina föräldrar, mina lärare, mina kompisar, släktingar, bekanta och alla andra som ställer krav på mig gör jag besvikna, till och med mig själv. Jag borde klara mer, plugga mer, orka mer, kämpa mer, öva mer, vilja mer, ställa mer krav och leva mer. Jag borde vilja leva, många har det värre än mig.

Orkar inte, jag orkar knappt ens andas. Jag är så trött på allt.