Okej, jag känner såhär i efterhand att det förra inlägget kanske kan behöva förklaras lite, inte för att jag inte menade det jag skrev just då utan för att mitt humör verkligen går i vågor. Ena sekunden kan jag må helt okej men sen så kan det förändras på bara några sekunder. Jag tror att det beror på att min medicindos är för låg, antidepressiva fungerar ju så att dem ska jämna ut måendet så att topparna och dalarna försvinner, inte att man blir lycklig. ( Vad jag har förstått.. )
I alla fall så är det väldigt mycket nu och jag tror nog inte riktigt på att jag vill dö, men när mitt humör stupar så är det lätt att tycka att livet inte är värt någonting alls, att man själv inte är värd någonting alls. Det är så jävla komplicerat, jag önskar verkligen att fler visste vad en depression verkligen innebär. Jag lider ju inte "bara" av en depression utan en svår depression. ( Det har jag fått diagnostiserat så det är inget jag hittar på.) Eftersom depression också går i släkten så finns det en stor risk att jag aldrig kommer att tillfriskna helt. Utan depressionen kommer komma tillbaka under olika stadier i livet.
Såklart att det inte är kul att få reda på att man har en svår depression som troligen aldrig kommer att försvinna när man är 15 år men det är så det är. Jag tänkte skriva att man måste acceptera det men det har jag fortfarande inte gjort, det är lättare sagt än gjort. Samtidigt är jag väldigt envis, jag lever fortfarande fast jag egentligen tänkte ge upp för snart ett år sedan. Kanske är det det som krävs för att lyckas, att ALDRIG ge upp oavsett hur gärna man vill det, jag har varit nära ett flertal gånger men aldrig gjort något som jag ångrar.
Faktiskt så ångrar jag inte något, inte ens att jag försökte begå självmord, eftersom jag tror att allt händer för en anledning även om det kanske inte är logiskt. Hade mina föräldrar aldrig bettet sig såhär mot mig så kanske jag inte hade brytt mig en smack om andra människor, hade jag inte fått uppleva alla motgångar så skulle jag aldrig veta vad riktig lycka är, hade inte så många människor svikit mig så skulle jag aldrig fått riktiga vänner och hade jag inte fått stöd ifrån människor jag aldrig hade trott så hade inte jag velat bli en människa som stöttar andra.
Jag kanske inte kommer må bättre idag, imorgon, om 3 år eller om 20 år men så länge jag är inställd på att jag kommer att må bättre så småningom så blir vägen dit lättare och även kortare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar