Jag hatar dem här perioderna, allt blir så mycket jobbigare än vanligt. Ibland utan anledning, ibland så kan jag bli jätteledsen under en längre tid för bara en liten skitsak.
Jag har längtat efter att gå till skolan hela lovet men nu vet jag inte om jag gör det längre. Det känns lite som att ingen förstår vad jag pratar om. Hur mycket jag än anstränger mig för att bara försöka glömma allt så blir det bara värre. Hela lovet har jag försökt lura mig själv att jag inte mår dåligt men det kommer alltid tillbaka som ett slag i ansiktet.
Jag är orolig, till och med rädd för att jag ska må såhär i skolan. Det får jag bara inte, på med masken, dölj allt som ingen vill se, göm dig. Jag var bra på att dölja sånt här förut, inte för att jag mådde bättre av det men för att andra människor mår bättre av det. Ingen vill se den här delen av mig, ingen tycker om mig när jag är såhär. Jag kan inte hjälpa det men ändå blir andra människor irriterade på mig för att jag inte kan sluta vara elak mot mig själv. Ser dem inte vilken patetisk liten människa jag är? Varför skulle jag förtjäna något bättre?
Hela mitt liv har andra människor varit elaka mot mig. Jag har egentligen blivit mobbad hela mitt liv, av mina föräldrar och andra människor. Hade mina föräldrar stöttat mig från början så kanske inte jag hade blivit en sån idiot. Varför fick inte jag bli vacker, begåvad och underbar? Hur kan jag ställa så höga krav på mig själv när det ändå inte hjälper?
Jag håller med min pappa mer och mer för varje dag som går. Jag kan inte bli mer än en uteliggare på T-Centralen som sitter med sitt keyboard för att få ihop lite pengar. Världen har så många pianister, varför skulle jag vara unik? Världen är full av idioter, varför skulle det behövas en till? Jag kan inte bli mer än en kassörska på Ica med mina betyg. Trodde jag på riktigt att jag skulle vara tillräckligt duktig för att bli något mer?
Jag är inte unik, jag är inte speciell eller begåvad.
Varför ska jag finnas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar