Vilket lättnad att mötet äntligen är avklarat, jag har varit nervös inför det så himla länge! Det gick väldigt bra i alla fall. Jag var så säker på att ingen skulle lyssna på mig men det gjorde dem faktiskt. Inte smärtfritt dock, jag började gråta under mötet.. Pinsamt.. Det blir ofta för mycket när jag tror att någon tänker tvinga mig till någonting som jag inte vill egentligen. Jag tror tyvärr att jag kommer bli tvungen att bo med pappa, fastän jag är rädd för att göra det.
Jag hatar att gråta inför folk.. Speciellt människor som jag bryr mig om, eftersom det påverkar dem mest. Efter 2 timmar så var vi äntligen klara och jag sa hejdå till min psykolog och min mentor. Min mentor kramade om mig, jag började nästan gråta IGEN.. Det är den tryggheten jag menar att jag önskar att jag hade.
Jag behöver bara en mamma som kramar om mig när jag behöver det.. Vilket är nästan hela tiden.
Oh god i need a real hug! : /
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar