Idag var redovisningen som jag varit nervös inför ett bra tag nu. Gissa vad som händer då? Först så är jag asnervös men går upp och ska sjunga ändå. Jag får svårare att andas pga nervositeten och då låter såklart det inte något bra.. Jag blev så sjukt besviken på mig själv, började tom gråta på historialektionen för att jag blev så ledsen över min dåliga prestation. Det verkade som om min sånglärare var besviken, jag är inte säker men hon gjorde en min som jag tog åt mig av. Usch, jag skäms nästan över att gå till skolan imorgon.
Ibland ( eller ja, ganska ofta ) så känns det som om jag inte ens förtjänar att gå på den här skolan. Alla är så himla duktiga och begåvade. Jag önskar faktiskt att jag kunde smälta in bättre.
Det enda anledningen varför jag faktiskt gjorde den här presentationen var inte för mig själv som andra kanske tror. Jag ville bara visa min mamma att jag inte är så värdelös som hon tror på konserten, men när det går såhär så blir jag såklart väldigt ledsen och ganska omotiverad.
Jag vill inte bara vara en människa som existerar, lever och dör utan att ha varit någon eller upplevt något. Att leva för någon annans skull är inte särskilt kul men om jag ska vara helt ärlig är det ju det jag gör. Eftersom jag inte är unik så gör det mig ganska värdelös. Jag känner mig som en produkt, en massproducerad vara som inte är märkvärdig på något sätt, en kopia.
Jag är så trött på att vara allas slagpåse, att få så mycket skit även fast jag försöker göra det som är bäst för alla andra. Jag har ägnat mitt liv åt att leva åt andra, för andra.
Är du missnöjd över ditt liv? Ta ut det på mig.
Hatar du att du mår som du gör? Skyll på mig.
Är du arg för att du fick mig överhuvudtaget? Skyll på mig för att jag inte dog när jag hade chansen.
Hatar du mig? Då är det mitt fel också, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar