Life's though

Det kanske var rätt så tydligt att jag inte mådde bra igår men det blev tyvärr ännu värre än vad jag själv hade väntat mig. Jag från fick ett psykiskt sammanbrott och låg och grät i över en timme. Det är precis det här jag pratar om, det som jag inte vill utsätta mina kompisar för. Idag skulle mamma dock ringa familjebehandlaren för att se vad det finns för hjälp för mig att få. Jag hoppas att hon faktiskt gör det den här gången. Jag hatar att jag aldrig blir frisk. Det har gått mer än ett år då jag har mått såhär och det är inte särskilt roligt eftersom att jag EGENTLIGEN har en så mycket större kapacitet. Det är väldigt tråkigt att nästintill bli dumförklarad bara för att jag är deprimerad. Jag vill och skulle kunna mer än vad dem flesta tror, tex går matten åt helvete nu fastän jag annars brukar kunna skrapa ihop ett C. Dem flesta lärarna har svårt att förstå vad jag går igenom och tror därför att jag inte VILL prestera bättre än vad jag gör. Jag skulle beskriva det som att jag hänger på en klippkant, ett flertal människor försöker få mig att släppa taget och jag vet att jag inte kommer kunna komma upp själv men jag vågar inte sträcka ut en hand och be någon att dra upp mig eftersom jag är rädd för att dra ner den personen med mig. Jag kommer inte kunna klara av det här själv men jag är samtidigt rädd för att någon kommer att må lika dåligt som mig på vägen. Life's though.