Söndag, klockan är 20 över 3 och det börjar redan bi mörkt ute. Det är -5 grader och det har snöat nästan hela helgen. Jag sitter i vardagsrummet, insvept i en filt med en dator i knät. Allt känns så simpelt. Jag har nog aldrig känt mig såhär, min existens spelar egentligen inte någon större roll. Med det menar jag inte att jag inte vill existera utan att jag bara är. Jag bara finns. Inget mer och inget mindre.
Märklig känsla..
I alla fall så har vi fått en lägenhet nu, vi får tillgång till den Fredag den 31:a Januari. Självklart kvarstår problemet vem jag ska bo med. Jag vill inte bo med pappa, hur mycket han än försöker locka mig. Till och med när han säger att vi kan åka till England i påsk så avböjer jag. Någonting bör ju vara fel när JAG AVBÖJER en resa till ENGLAND!?
Ja, någonting är ju självklart fel då. Han var full HELA förra semestern... Kul... Jag försöker verkligen att uttrycka att jag inte vill bo med pappa men det är INGEN som lyssnar på mig. Mamma förväntar sig att jag ska bo med pappa för att ta hand om min syster.. Är hon fullkomligt dum i huvudet eller? Jag har varit barnvakt/mamma/psykolog åt den här familjen i mer än 16 år.. Fattar ni inte att jag inte orkar mer? Jag vill inte, jag kan inte, jag bör inte och jag ska fan och med inte ta ansvar för det längre. THAT'S IT! Nu får det för fan räcka.
Jag är 16 år (snart 17) , deprimerad, nerknarkad, traumatiserad, ångestfylld och i behov av saker som ingen kan ge mig.. Jag behöver en mamma.
Min mentor var den som sa det egentligen men jag har alltid vetat att det saknats någonting i mitt liv. Tryggheten, säkerheten, stödet, hjälpen, kärleken.. Det kommer jag knappast få uppleva, jag är ett vrak, har alltid varit och kommer kanske alltid att vara.
Att inte ha en mamma som bryr sig kan vara så förödande...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar