Nu är jag hemma efter en lång skoldag. Både samtal med psykologen och min mentor idag, det var en stor lättnad. Jag trodde att dem inte förstod hur jag mådde, även fast jag känner att min mentor förstår mig bättre än psykologen vilket är ganska konstigt egentligen. Psykologen började snacka om att hon tyckte att kanske borde gå på ADHD-medicin. Hon sa att man inte behöver ha ADHD för att gå på det men eftersom jag har så svårt att koncentrera mig i skolan så kanske det behövs. Själv så tycker jag att det låter märkligt eftersom det är en stark medicin som man kan må ÄNNU sämre av. Äsch, orkar inte..
Sen hade jag ett samtal med min mentor som från början bara skulle vara schemaplanering men efter att en av mina kompisar såg hur mina handleder såg ut så dög det inte med bara det. Hon följde med mig till min mentor och berättade att hon hade sett såren och sen gick hon. Samtalet blev ganska långt men det var verkligen skönt att få prata med henne. Hon berättade om en bok som hon hade läst om en tonåring som bestämde sig för att begå självmord med en annan tonåring men ingen av dem dog för att dem blev räddade av någon av deras mamma. I alla fall så hette boken för bra för att dö. Efter det tittade hon på mig och sa: Frida, du är för bra för att dö. Jag blev seriöst rörd, det var nog det finaste någon någonsin sagt till mig.
Vi pratade ganska mycket om situationen hemma också. Hon berättade att hon tyckte att det jag sa på mitt utvecklingssamtal var fantastiskt. Hon hade frågat mig om någonting som jag ville ha av min mamma. Jag tänkte ett litet tag och svarade "tröst". Min mamma är psykiskt sjuk, liksom jag själv så hon orkar inte ta hand om mig. Efter att ha pratar i nästan en timme så sa min mentor att hon visste vad det är som jag egentligen behöver. - "Frida, du behöver en mamma." Där var jag riktigt nära på att börja gråta, det hade jag inte riktigt tänkt på förut.
Jag har länge känt att någonting väldigt viktigt saknas i mitt liv men inte riktigt kunna förstå exakt vad det var. Även fast jag har hört det förut ifrån en socialsekreterare så förstod jag nu att jag nästan kan ses som föräldralös i och med hur frånvarande mina föräldrar egentligen har varit.
Jag är så otroligt glad över att ha dem här människorna omkring mig, tack för att ni finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar