Då är det möte imorgon då. Jag hoppas verkligen att min familjebehandlare förstår hur jag känner mig just nu eftersom det känns lite som att dem flesta andra har förlorat förståendet för hur jag mår just nu. Bara för att dem flesta tror att det kommer bli bättre när jag flyttar så kanske det inte alls behöver bli så. Jag är ju trots allt deprimerad och det är inte lätt på något vis att vara det.
Mamma och jag kommer ju inte alltid överens eftersom jag tycker att hon inte bryr sig om mig, hon svarar alltid att hon inte orkar. Jag tycker ändå att man har ett val. Du kan alltid visa omtanke, även om du mår förjävligt och inte orkar leka psykolog så finns det alternativ. Man kan hjälpa en annan människa på så många olika sätt, ibland kanske bara en kram räcker och ibland så kanske du måste hänvisa till någon annan och prata med. Att titta men välja att inte se är exakt samma sak som att höra men välja att inte lyssna. Min mamma blundar för mina problem, hon blundar till och med när jag står 2 meter ifrån henne och skriker att jag vill dö. Hon hör men väljer att inte lyssna, hon tittar kanske på mig men hur ska hon veta att jag står framför henne om hon väljer att inte se mig?
Är det någon ide att skrika när ingen hör? Är det någon ide att synas när man inte blir sedd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar