På bättringsvägen

Nej, du läste inte rubriken fel. Jag känner mig lite mindre dålig, lite mindre värdelös och lite mindre patetisk. För mig är det en stor framgång, jag hatar ju mig själv men jag undrar om jag faktiskt börjar bygga upp självförtroendet igen, om jag faktiskt börjar bygga upp mig själv igen. Det som var kvar av mig för ett år sedan var knappt någonting. Jag var helt förstörd, uppriven, traumatiserad och full av värdelöshetskänslor. För ett år sedan satt jag på golvet i ett jourhem, sargad och med blödande handleder så önskade jag att det var slutet. Jag ville dö, trodde inte på förändring och jag trodde inte på livet.

Långsamt fick jag tillbaka lite av hoppet, inte mycket men det var tillräckligt. Tillräckligt för att tvinga mig upp på fötterna igen. Det var lite som att lära sig att gå, du kan inte gå utan att någon gång ha krälat eller krupit. Jag fick sopa ihop askan av mig själv för att kunna bygga upp jaget igen, vem det nu än var. Under den tiden fick jag lära mig mycket om mig själv, inte minst vad jag hade stått ut med utan också hur mycket livsvilja man måste ha för att leva i ett helvete i 15 år. Nu är jag 16, fyller 17 i maj. Jag går på mitt drömgymnasium, jag håller på med det jag älskar mest och jag lever mitt livs dröm.

Deprimerad är jag visserligen fortfarande, går på antidepressiva och är allmänt stressad vid vissa tillfällen. Det är svårt fortfarande vid tillfällen men det är fortfarande mitt liv, jag väljer vad jag gör med det. Jag kunde lätt ha valt att följt min pappas råd, att bli uteliggare på T-Centralen och spela på mitt jävla keyboard där. Det hade jag inte behövt anstränga mig särskilt mycket för att bli. Många skrattar åt mig när jag säger att jag är ambitiös, inte många förstår att det inte bara är skolans betyg som bestämmer om man är ambitiös eller inte.

Arbetar man väldigt hårt för någonting så tycker jag, oavsett vad det är för något, att man är ambitiös. Kanske är det så att jag är fullkomligt värdelös på politik, ekonomi och historia men kanske kan det även vara så att jag är en jävel på psykologi, beteendevetskap eller människor i allmänhet. Så länge jag inte ska bli politiker, ekonom eller historiker så skiter väl andra fullständigt i om jag är värdelös på det?

Gör jag någonting jag älskar är det mycket större sannolikhet att jag också blir bra på det. Det är svårt, speciellt inom musik eftersom det inte finns några jobb om man inte är proffs, men man kan alltid minska sina egna krav, man kanske inte måste bli konsertpianist när man kan bli en extraordinär pianolärare?

Så länge du får hålla på med det du älskar mest så spelar det kanske ingen roll på vilken nivå det ligger? Du kanske inte kan få betyg för att bli psykiatriker men du kanske kan bli psykolog eller kurator?

Jag har mina drömmar, andra människor har andra drömmar och alla borde egentligen försöka att kunna uppnå dem.