Insikten: Varför har inte jag några nära vänner?

Nu är jag frisk igen. ( Nä, inte psykiskt, glöm det. haha )
.. I'M MENTALY INSAINE! WIEHO! ...

Ja... i alla fall fysiskt..

Egentligen känner jag för att vara lite småsjuk i någon vecka så jag slipper gå till skolan.
( Nej minsann, Pessimisten Frida har ingen lust att gå till skolan... nu igen. )

Förra veckan nämnde en lärare i skolan det här med att ha en vän som man kan ringa klockan 2 på natten.
Tanken slog mig verkligen, har jag någon som jag kan ringa, som inte skulle skrika att jag skulle ta massa sömntabletter och gå och lägga mig igen?

Jag har tänkt på det hela veckan.
Jag började fundera på min barndomsvän som bor i Gällivare som jag hade väldigt bra kontakt med innan hon flyttade.
Det känns dock osäkert om hon skulle svara eller inte.
I 4:an när jag bytte skola pga att jag blev så utsatt så fick jag vänner.
Några av dem blev verkligen nära vänner.
Allt blev mer komplicerat efter att ha slutat 6:an eftersom jag gick i skola i en annan kommun än vad jag bodde i.

De flesta i den skolan sökte sig förstås mot Uppsala när det var dags att börja på högstadiet.
Jag valde dock att söka till en musikklass i Norrtälje.
Så det var väll hur jag förlorade den mesta kontakten med dem.

På något sett så känns det som att det är viktigare att ha nära vänner ju äldre man blir eftersom man ofta kan behöva mer stöd i livet än förut.
Livet har en förmåga att lättare kollapsa när man blir vuxen.
Okej, jag vet kanske ingenting om att vara vuxen men mitt liv har kollapsat ett flertal gånger.
( Enligt mig själv då. )
Fast ett flertal vuxna verkar tycka att man ska kollapsa lite smått när man är tonåring.
Jag vet dock inte om jag håller med om det.

Att vara lite känslomässigt ofunktionell och vilsen i sig själv är väll ganska vanligt men att ligga och gråta på golvet tills man blöder näsblod går väll lite över gränsen?
( I alla fall när det är för att man inte kunnat göra matteläxan. )

Dock känns det svårt att hitta vänner som man vet att man kan ringa till klockan 2 på natten.
Jag tycker inte om att vara annorlunda.
Att vara normal har alltid känts mer lockande.
Ni normala människor kommer såklart fråga er själva vad "normalt" tolkas som.
Jag kan ge er ett par enkla förslag på vad som INTE anses normalt. (eftersom jag gör/har gjort det )
Har du skuttat omkring i trädgården klädd i en mozartperuk med en gitarr och sjungit "The Lumberjack Song?
Åkt runt kvarteret i en barnvagn utklädd till Magnus Uggla?
Plötsligt fått för dig att du ska sjunga opera och börjat bröla på Phantom of the opera?
Spela piano med näsan? ( Och insett att det inte var smart eftersom man slog i huvudet )

Har du gjort något av detta är du inte en normalt funtad människa och bör överväga att bli inlagd medsamma.
Vid närmare eftertanke kanske det inte är helt märkligt att jag inte har några nära vänner?
Troligtvis inte. :/