ärthjärnan i arbete

Jag mår faktiskt bättre nu än vad jag gjorde förut.

Jag jobbar mer aktivt i skolan, gör läxor och orkar med fritidsintressen.
Det är mycket för att vara mig.

Vad har hänt idag då?
Inte mycket, jag hade ett utveckligssamtal och köpte glass efter skolan.

Utveckligssamtalet gick väll rätt så bra.
Dock blev jag väldigt osäker om jag verkligen passar att jobba med mitt drömyrke.
Jag vill verkligen bli lärare.

Jag skulle vilja jobba med högstadiet eller gymnasiet.
Det känns som man har en större chans att påverka ungdomar i livet än om man jämför med lågstadiet.
Man kan också få en mer seriös kontakt med elever om dem är lite äldre.

Själv tycker jag att man som lärare kan påverka andra människor mycket i livet.
Om jag till exempel inte hade haft vissa av dem lärarna jag har nu så hade jag inte varit vid liv nu.
Jag tänker faktiskt på det varje dag, tänk om dem här underbara människorna inte hade funnits när jag verkligen behövde det, hur kul skulle det bli för min lillasyster, att bli lämnad ensam?

Jag har funderat på att bli kurator eller psykolog men det känns som en relation som är baserad på jobbiga erfarenheter och ett par samtal.
Dock kan man som lärare finnas till i stort sett varje dag, är man tillräckligt kompetent så märker man ju oftast hur eleverna mår och beter sig.

Kanske extralärare?
För elever som kanske har svårare med vissa ämnen?
Skulle inte det kännas bättre för dem eleverna att ha en lärare som själv gått igenom mycket och vet hur det är att inte klara av skolan?

Jag kanske är konstig men jag tycker att det är minst lika viktigt att man ska kunna prata med sin lärare om man mår dåligt som det är att faktiskt lära sig saker.
Jag tycker att det går ihop.

Jag presterade jättedåligt i skolan pga depression och panikångest.
Får man det sagt så kan faktiskt lärarna hjälpa en mer än vad man tror.

Hade inte jag inte mejlat en lärare för snart ett år sedan så hade inte jag suttit här just nu med min underbara nya familj.

Både min mentor och läraren som jag mejlade har sagt att dem önskat att de kunde göra mer.
Vadå mer? Jag tycker dem har ansträngt sig extremt mycket bara för att jag ska må bra.
För en liten elev.
Dem har ju gett mig ett nytt liv, jag skulle aldrig kunna be om mer.
Jag hoppas verkligen att dem förstår hur otroligt tacksam jag är för det.

Vid flera tillfällen orkade jag inte ens med mig själv men det gjorde dem.

Haha, jag förstår faktiskt inte hur dem orkade.
Medans dem skulle ha kunnat förklara massa saker om politik för en ambitiös elev så valde dem att försöka få den mest puckade eleven på hela skolan att må lite bättre.
Stackars människor. :/ haha

Det är nog just därför jag inte kan bli lärare heller, Jag kommer troligen inte uppfylla några kompetenskrav överhuvudtaget.

Jag får väll nöja mig med att vara en puckad pianist på T-centralen.