Dottern från helvetet.

Jag har velat att min lillasyster ska komma och sova över och umgås med mig över en helg.
Det är en helg då jag kommer vara helt ensam hemma.

När jag äntligen mått bra i flera dagar så kommer det.

Pappa ringde för ett tag sedan.
Han var jättearg, han tyckte inte att min syster skulle få komma hit, jag måste komma hem först och jag bara säger nej till allt umgänge med honom och mamma.

Det är ju just det jag försöker!
Vi gick ju på bio för 2 veckor sedan, hade det jättetrevligt.
Jag har varit hemma och jag går faktiskt på familjebehandling med dem för att jag vill ha en bättre relation med mina föräldrar.
Jag sa att jag inte känner att Pappa vill att jag ska komma hem egentligen och att det är därför jag tvekar och är osäker.

Efter samtalet idag blev jag verkligen ställd.

Han sa att dem har köpt saker åt mig ( Jag fyller snart 16 ), pratar om mig hela tiden men att det är jag som säger nej till allt.

Då började pappa prata om hur jobbigt det måste vara för mig att vara i en depression, flyttat hemifrån och allt  ifrån det ena till det andra.
Jag blev verkligen förvånad, han har ALLDRIG pratat om hur JAG känner, hur det här får mig att må.

Då började han berätta om min farfar.
Han är döende och har vätska i lungorna och senaste gången jag träffade honom så sa han en mening som jag blev så otroligt ledsen för.
- Du kanske ska tänka på skolan, skaffa en utbildning. Läraryrket kan knappast vara något för dig.
Ditt musikintresse tar dig ingenstans heller.

Fan vad ledsen jag blev för det.
Pappa fortsatte prata..

- Mamma har blivit sämre och det här gör det knappast bättre. Sa han med en smått irriterad ton.
Det fick mitt hjärta att brista.
Allt är mitt fel.

Mammas självmordsförsök i December skyller jag bara på mig själv.
Nu mår hon dåligt igen. FAN!

Jag försöker verkligen.
Skolan har gått bättre, jag kämpar varje minut för att fortfarande vara positiv, jag har inte låtit folk trycka ner mig och så får jag reda på det här.

Mitt lilla självförtroende som jag hade kämpat hårt för att bygga ihop igen bara föll isär.
Nu är jag på ruta ett igen.

Jag bara gråter vattenfall just nu.
Mamma, snälla förlåt mig, jag har varit så en så jävla dålig dotter,jag älskar dig.

Pappa vet precis hur man får mig att få dåligt samvete och må dåligt.
Han vet EXAKT vilka punkter han ska trycka på för att krossa ett självförtroende.

Pappa betedde sig märkligt under slutet av samtalet.

Han skällde först på mig för att jag bara pratar med min lillasyster och struntar i han och mamma.
- Vi får inte veta någonting om skolan eller vad du planerar, hur du mår eller någonting överhuvudtagen om din framtid.

- Men jag ringde ju mamma för att berätta om engelska och tyskabetygen ju. Sa jag med en förkrossad liten röst.
För ca ett år sedan sa han att jag kunde bli uteliggare med mitt jävla keyboard på T-centralen.
Det sårade mig verkligen.

Av alla förolämpningar, kränkningar, hånanden och bråk så säger han att jag borde hört av mig till honom eller mamma.
Jag har inget förtroende för dem längre, dem hatar mig, även fast jag älskar dem.

Jag är ju talanglös, ful, tjock, korkad, dum i huvudet, jävla idiot, en skitstövel, en nolla, ett pucko, värdelös, en lortunge och ett egoistiskt acnemonster.

Tack pappa, jag kommer aldrig glömma det.
Mamma, åh lilla mamma, Vad gör jag för fel?
Jag älskar dig så jävla mycket och ändå vänder du ryggen till mig.
Du har under lång tid varit mer intresserad av min lillasyster än vad du har varit av mig.
Hon är underbar, jag förstår att ni älskar henne, det gör jag också.
Jag förstår er faktiskt, Jag är en värdelös idiot och jag hatar mig själv mer än vad ni gör till och med.

Ingen skulle vilja ha ett barn som mig, ingen.
Jag hatar mig själv också.

Vid såna här tillfällen vill jag faktiskt göra er en stor tjänst och försvinna.
För ingen skulle väll bry sig om det?