Det emotionella vraket.

Okej, jag kanske ska förklara det senaste inlägget lite bättre, jag var rätt så upprörd när jag skrev det.

Men det handlar om det här att känna sig oduglig egentligen.
Jag har drömmar som dem flesta människor.
Jag är snart 16 år, ändå så känner jag att jag inte har åstakomit någonting alls i livet.

Det kanske inte är särskilt konstigt i och med min ålder men jag tycker ändå att om man jämför mitt liv med andras så ser mitt liv mörkt och värdelöst ut.
Jag som har mått så bra i några dagar nu, varför håller jag då på såhär?
Det är så tråkigt att jag inte kan kontrollera mina egna tankar och känslor när jag faktiskt börjar må bättre.
Jag känner mig som emotionellt vrak.
Min psykiatriker brukade säga att jag levde i en social misär.

Vad gör det mig till?
Jag sa till henne förut att jag inte skulle få några vänner alls på gymnasiet, Vem skulle vilja vara med ett vrak som mig?

Det hon gjorde efter det kommer jag aldrig förlåta henne för.
Hon började asgarva.

Man skulle ju kunna tänka att hon bara menade att visa att det inte var så eller något liknande men hon bara fortsatte att skratta.
- Mm, ja..

Fan vad ledsen jag blev för det.
Efter det samtalet satte jag mig på en bänk på busstationen och grät.
Jag blev så jävla ledsen.

Hon har inte hört av sig på snart 4 månader nu.
Är folk helt dumma i huvudet?
Hon har ju hand om min medicinering och allting.

Det är ju skitsmart.
Jag känner själv att jag faktiskt verkligen är i behov av någon att prata med.
Inte hennes jävla knarkterapi.
Det fungerar inte så.

- Jag mår dåligt.
- Jaha då ökar vi medicindosen.. Vill du ha en munkavel och en tvångströja till också?

Det är fan så det känns.
Det är som om att alla tror att bara för att man går på massa jävla happypills så ska man plötsligt se enhörningar och regnbågar?
- I'm in happyland! Wiiieeho.

Nej, det är inte alls så det går till.
Man får en piller som man mår skitdåligt av i 1-2 veckor...
Sen så gör medicinen så att den naturliga "glädjemängden" i hjärnan håller i längre.

Sen får man en lapp stor som en bilkarta med biverkningar.

Har man en depresionsskala på ungefär 75-80%, vilket är "normalt" för en depression så tar man en tablett om dagen.
Är man däremot så dum i huvudet som jag är med en skala på 98.3% så måste jag ta 3 tabletter om dagen.

Inte ens min mamma som går på samma medicin tar samma mängd som jag.
Hon är utbränd detsutom.

Vilken psykiskt galen tonåring jag måste vara.

Haha, ja, ni som känner mig i verkligheten vet säkert redan. ;p