Då sitter man i skolan då. (Ensam)
Jag har slutat för dagen och sitter i korridoren och glor.
Jag vet inte om min ångest över att bli övergiven någonsin har varit så stor.
Mitt förtroende på socialen är borta, Bup är borta, allt känns som det är försvunnet.
Jag är inne i en period då jag har svårare att lita på folk än någonsin.
Det har väll sitt ursprung ifrån min dåliga relation med mina föräldrar, eller det är ju dem som har valt att ha den här relationen med mig.
Dem har gjort sitt val.
Fast jag har ingen som helst förståelse varför dem struntade i mig när jag var liten.
Jag var så söt, ändå var världen emot mig.
Nu förstår jag att mina föräldrar inte älskar mig, det gör inte jag heller.
Jag känner mig instängd i mig själv, som i ett stort skal, allt dåligt finns i skalet men för att kunna visa vem jag är måste jag komma ut.
Jag kommer inte ut själv, skalet byggs på hela tiden av saker som sårar mig.
Olustigt nog känns det som att skalet har blivit så tjockt så att det är omöjligt att komma ut och jag ligger där inne och kvävs.
Det riktiga jag verkar vara utdött.
Jag har funderat på att vara någon annan.
Då kanske folk skulle tycka att jag dög.
Vem kan jag vara för att bli accepterad av mig själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar