Drömmar och bråk på bussen.

Idag har det faktiskt varit en ganska bra dag.
Jag fick beröm av min Engelskalärare för min uppsats, "The dreams of a quite special 15yearold".
Hon sa att hon tyckte den var underbar och att hon älskade den. :o

Jag blev förvånad eftersom det var 8 stycken A4-papper som handlade om mina drömmar och mål i livet, jag tycker inte att jag är intressant men tydligen så tyckte någon annan det.
Det skulle även ge mig en chans att höja mitt betyg.

Jag har tyckt att matten har varit asjobbig men jag fick tillbaka ett matteprov idag som vi hade för någon vecka sedan och jag fick ett C.
Det är ju helt sjukt.

Mina betyg har aldrig varit så höga som dem är nu, det är helt underbart!
Jag visste att det fanns en liten ambitiös människa inuti mig med mål och drömmar.

Jag vill gå på gymnasiet sen ska jag söka massa stipendier så kanske jag kan gå på Cambridge eller Oxford.
Om det inte fungerar söker jag till något universitet i Scottland, det sägs att universitet är gratis där.
( Enligt en släkting som bor och studerar där )

Jag vill jag bli när jag blir "stor" då?
Det finns så mycket jag vill och så många alternativ men i slutändan vill jag arbeta med någonting som jag tycker är kul och trivs med.

Psykiatriker? Skolkurator? Lärare? Rektor?
Dem yrkena känns dock som att dem har extremt höga kompetenskrav, jag är inte särskilt smart, snarare rätt så puckad.

Oh well, I'll find out sooner or later.

Jag tänkte på en sak idag också.
Tänk om jag inte träffar någon som jag blir kär i?
Jag kanske inte får några barn?

Haha, ska man tänka på sånt här när man är 15?
Kanske inte.

Men i alla fall, jag tänkte att om jag inte får egna barn så kan ju jag kanske ha ett familjehem?
Jag älskar ju barn, jag kanske skulle kunna vara ett stort stöd för ett barn som haft det jobbigt?

Bara för att jag kom och tänka på det..

Det finns INGENTING som heter "problembarn" som alla verkar prata om.
Vadå? Hur förtjänar man den titeln?
Det gör man inte!

Det borde däremot finnas ett ord som heter "problemföräldrar".
Dem tycks förekomma rätt ofta tycker jag.

Ett förslag..

När jag satt på bussen idag så satt det två pojkar längst fram i bussen.
Dem småbråkade lite i början och då hör jag en röst några säten bakåt, det var deras pappa som sa att dem skulle ta det lugnt.
Efter 5 minuter började hans söner bråka och skrika men pappan bara sket i det.
På andra sidan av mittgången jämte mig så satt det en dam i 80-90 årsåldern som iakttog dem.

Dem började skrika hur dem skulle döda varandra och skära av huvuden.
Jag och damen reagerade starkt.
Vi tittade på varandra och vi såg på varandras blick, vilken jävla skitförälder.

Det är ju inte barnens fel att dem har blivit uppfostrade på det sättet.
Det skulle jag kalla en problemförälder.
Jag var förstås tvungen att ge pappan en arg blick när jag gick av.

Det är faktiskt typiskt mig.
Jag brukar vanligtvis kunna säga rakt ut så det hörs över hela bussen: - Kan inte vem som nu är förälder till dem där stackars barnen ta sitt ansvar som förälder och visa hänsyn till andra människor?

Jag kände dock inte för det idag.

Dem är ju vuxna, dem borde inse sådant själva.